Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1850, sida 2

de hon också snart sin dotters: sorg vid Mathildas af England och dessutom, hvad kunde vål hon göra dervid? Att motsåtta sig sin mans vilja, dertill var hon allt för maktlös, samt ålskade för mycket lugn och maklighet, för att motsåga honor, och då, hvartill tjenade det vål åatt oroa sig. öfver det man ej kunde hjelpa. Hon somnade åfven ganska lugnt, förmodande att Hilmas smårta vål snart skulle gå öfver, under det att det olyckliga offret för högmodets och egennyttans beråkningar, fuktade sin hufvudkudde med tårar och anropade döden att frålsa henne från begåendet af en trolöshet. I slutet af Mars anlånde Philip för att ej resa, förrån såsom Hilmas förklarade fåstman. Dagen efter hans ankomst företog man en utfart på slåde, för att ånnu en gång njuta af det goda föret. De båda unga skulle åka tillsammans. Hilma hade beslutit att, som det sista medlet, vådja till Philips ådelmod. Hon ville derföre begagna sig af det tillfålle, som nu erbjöd sig, att ostörd få tala vid honom. Tyst och tankfull, satt hon långe vid hans sida, utan att ega mod att inleda sitt åmne. Men besinnande, hvilken vigt låg derpå att ej