Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1850, sida 2

— — — — — —— förspilla detta ögonblick, samlade hon all sin sinnesstyrka och började, i de mest bevekande ordalag, bönsalla om hans medlidande. Hon var våltalig; tanken på Alfred, på framtiden eldade henne; tonerna af hennes ljufva röst vibrerade af rörelse, en feberaktig rodnad uppfslammade på kinden och förlånade ögat en högre glans. Hon bad, hon besvor honom så rörande att vara ådelmodig, att ej tilltvinga sig en brud, hvars kårlek han ej egde; hon afmålade deras framtid så sorgsen, så glådjelös; hon nedkallade himlens vålsignelse öfver honom, om han uppfyllde hennes bön; med ett ord, hon uppbjöd all sin förmåga att beveka honom. .. Till och med den härdaste kunde ej förblifva kånslolös, och sjelfva Philip började vackla. En båttre kånsla uppvaknade i hans bröst och visade honom det oådla i hans handlingssått; han var nåra att uttala ett afgörande ord, då han blickade på den sköna bedjerskan. Men han hade aldrig sett henne så hånförande, aldrig funnit henne så skön, med det mörklockiga hufvudet, omslutet af en liten vintermössa, hvars hvita svandun bröt af mot det bruna håret och de rosiga kinderna. (Forts.) 2 —