Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1850, sida 1

mårkelse; han hade ej kånsla för någon annans olycka ån sin egen, för någon annans fröjd ån sin. Ty annars, huru skulle han haft hjerta att, blott får sin fåfångas skull, uppoffra denna ålskliga varelse, som ej med ett ord förnärmat honom, och hvars lidande var så synbart? En fullkomlig esoist år ej mer menniska, ty en menniska ålskar sina likar, lider och glådes med dem; han förtjenar ej en gång att liknas vid ett djur, ty djuret kan åfven kånna och bevisa tillgifyenhet, ja, till och med uppossra sig; nej, han år ett oting, som borde stötas ur sina medmenniskors krets, ty han har förfelat åndamålet med sin skapelse och borde derföre lemnas så öfvergifven, så isolerad, han förtjenar. En ny plåga uppstod nu för Hilma. Från alla håll fick hon höra gratulationer och anspelningar på sin förlofning med Gyllensfelt. Då hela den grefliga familjen juldagen reste till kyrkan, sade åfven folket sinsemellan: Se der sitter frökens fåstman.-Det var en grann herre, det!Men Gud vet om han åndå år vård en sån engellFöråldrarne tånkte att vid sitt julkalas få eklatera sin dotters förlofning, men det slog felt. Efter att hafva tillbragt en månad på Svanenås, måste Philip åfven denna gång resa