Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1850, sida 1

den snöhvita duken och alla de herrligheter, som voro utbredda derpå. Hugo var den gladaste af de bersoner, hvilka omgåfvo det, ty han uppgaf höga glådjerop vid hvarje nytt föremål, som sängslade hans uppmårksamhet. Der var mycken rikedom, mycken prakt, men ej denna ljufva, barnsliga glådje, denna ömma kärlekssullhet emellan samiljens medlemmar, som gör denna högtid till den skönaste af alla, hvilka den kristna kyrkan firar. Och förutan detta, finnes vål någon verklig sållhet? Framför Hilma låg en stor hög af dyrbara presenter, hvaraf många voro från den henne nu nåstan förhatlige Philip. Hon fick genomgå en verklig själstortyr vid hvarje nytt paket från hans hand, som hon måste upptaga, och ingen af alla de kostbara sakerna förmådde sframlocka ett svagt leende på de bleka låpparne eller ens en flyktig rodnad på de, af sorg och tårar, aftårda kinderna. Hvilken, som sett den olyckliga flickan, omgifven af lyx och åfverflåd, men med smårtan i låsliga drag tecknad på det milda, ljufva anle( tet, och med tillbakahållna tårar i de melankoliskt blickande ögonen, skulle hafva kånt I medlidande för henne, men Philip kånde ej detta ord. I Han var egoist i detta ords hårdaste be