Skulle jag deremot våga bedja min nådiga farbror, Oka sin obegrånsade godhet mot mig, med att stanna på Svanenås öfver vintern, återstode mig åndå en gnista af hopp. Fränvaron från hufvudstaden och den intagande kurtisören skulle mähånda ståmma den hårda Hilma litet mer till min fördel, och jag lofvar att hon ej skulle få orsak ångra sin godhet mot mig.Emellertid bönsaller jag på det entrågnaste, att farbror tåcktes vara god och ej nåmna något hårom för den dyrkade flickan. Hon skulle ana, hvarifrån det hårledde sig, och hennes hat mot mig blifva, om möjligt, ånnu bittrare och odfvervinnerligare, ty hon skulle såkert tro, att jag oråttvist förtalade hennes ålskling, blott för att förvårfva mig den lycka han åtnjuter. Men jag bedyrar att en sådan låghet år ej motivet för mina varningar, som endast åsyfta att bevara henne ifrån att blindt rusa i förderfvet.Svåfvande mellan fruktan och hopp, afvaktar jag hvad farbror håröfver beslutar, och under anhållan om min vårdnad och tillgifvenhet för dem, som åro oss båda så dyrbara, förblifver jag min vårdade farbrors Ödmjukaste och tillgifnaste tjenare C. Phi. Gyllenfelt.