nigt barn. Hilma gret, gret sä långe, så bittert att hennes hufvud ej längre förmådde hålla sig uppe, utan hon nedsjönk nåstan medvetslös på sin soffa, hopknåppande de feberheta hånderna, för att anropa den högstes hjelp; men följande dag, då sadren frågade henne, om han ej fick gifva Gyllenfelt något hopp, var hennes svar detsamma. Svanehjelm skref emellertid, att han hoppades, deras ankomst till hufvudstaden skulle hafva någon vålgörande verkan, då Philip dagligen kunde få tillfålle arbeta för sin sak. Men Philip var hårutinnan af motsatta tankar. Han ville för ingen del i verlden att Hilma skulle komma till Stockholm, annat ån som hans såstmö, då grundlösheten af hans skryt för sina vånner om hans framgång hos henne, genast skulle yppas och han sålunda blifva utskrattad. Förtvisiad öfver sin ställning, såg han sig nödsakad taga sin tillflykt till en osanning, för att afböja deras resa. Han skref således med omgående till Svanehjelm, och vi taga oss den friheten att afskrifva följande rader ur hans bref: Hvad farbror skrifver om sin och sin samiljs snara ankomst hit, hvilket för mig skulle hafva varit en kålla till glådje under andra omståndigheter, har i stållet uppfyllt mig med