Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1850, sida 2

rörliga lifvet, hans verkningskrets sörsåtter honom i en oåndlighet af nya. förhållanden; han kan slå sorgen ifrån sig, den -blåser bort med himlens vind. Deremot hur annorlunda år ej qvinnans öde. Med sitt af naturen vekare och låttrördare hjerta, innestånges hon med sin småärta; i sitt stilla, tysta lif hemtar hon nåring sör denna af allt, som omger henne och för det mesta åro ej hennes sysselsåttningar egnade att skingra de svårmodiga tankar, hvilka stundom uppvakna, utan de erhålla tvertom derigenom fritt spel. Och likvål! huru skoningslöst klandras hon ej af den med så många förmåner begålvade mannen, om hon ej alltid kan beherrska sin smärta, om hon stundom dukar under för densamma och ej jemt kan visa ett gladt och leende ansigte. -Ack, mannen år dock hård och för sin åra, (så kallar han sin stolthet), råknar han ej just så noga om han skulle krossa ett troget hjerta mera eller mindre. Den arma qvinnan, sluten till hans bröst år som en mossvext, blommande på klippan med bleka såärgen: blott med måda håller den obemårkta sig vid hållen fast och hennes nåring åro nattens tårar.I dessa den store skaldens ord ligger san