ett dristigt skämt, till och med de unga herrar, hvilka ej brukade anse något helist, kånde en slags aktning för den okonstlade slickan, och ingen kunde smickra sig att ens med en blick vara utmärkt af henne. Sålunda stodo sakerna, då en dag, i början af det nya året, några unga herrar voro samlade i grefve Gyllenfelts lilla, eleganta ungkarlsvåning. Ett rundt bord med kamsiokort och jettoner stod framför divanen, och på ett annat såg man en bål, jemte en mångd glas och en låda cigarrer. Vården, löjtnant vid första gardet, en ung man med svart hår och dito mustacher, blek hy och mörka ågon, samt anletsdrag af fina, men beståmda konturer, och som i de unga skönheternas tycke egde ett hågst intressant utseende, var onekligen en vacker karl, ehuru han redan. såg något utlefvad ut, ty hyn var vaxblek, ögonen något insjunkna och omgifna af blåaktig a ringar, och det svarta, förr så rika, håret lades omsorgsfullt för att dölja de luckor, som höllo på att uppkomma i cheveluren. Inom det lilla sällskapet såg ut att gå högst Sgeneradt till och vården uppmangde ofta sina gåster att dricka, en sak, som de i allmänhet ej låto såga sig två gånger.