Trohet. Berättelse af La Straniera. (Forts. fr. N:o 136.) Hennes enkla, okonstlade våsen, kontrasterande emot så många andra unga damers, hade något ålskligt, något tilldragande, som lockade en svårm af kurlisörer kring den blyga landtflickan; och dessutom var hon j ju vacker, ung, förnåm, ny eller fraiche, om man så vill, hvad fordrades vål mer, att göra henne firad af de nyhetsålskande kavaljererna inom den högre societeen. Therse kunde ej qvåfva en kånsla af afund, vid åsynen af det intresse, hennes unga kusin ingaf; hon hade aldrig förestållt sig, att man ens kunde varseblifva Hilma i hennes nårvaro, mycket mindre sysselsåtta sig med henne, och likvål intråffade till och med, att en och annan af den briljanta Thereses tillbedjare började hylla den nya stjernan på sållskapslifvets horizont. Fullkomligt omedveten om sina triumfer, förblef Hilma lika anspråkslös, blygt gömmande sig liksom nattviolen, okunnig om sin egen vållukt. Ingen vågade nalkas henne med ett tvetydigt ord,