Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1850, sida 2

lig, men den ena stora tåren efter den andra halkade som stora daggdroppar öfver de fina kinderna. Nu uppslog hon sina ljufva, mörk blå ögon och hviskade: -Du ålskar mig då ej mera?Waller såg på henne; åfven i hans öga skimrade en fuktig glans, och råsten darrade af sinnesrörelse, då han sorgset svarade: Och det kan du fråga mig, Hilma? Om jag ålskar dig? Ja, men just för det jag ålskar dig högre ån allt annat på jorden, så vill jag, om ock på bekostnad af min egen lycka, afvårja hvarje bekymmer, som kunde störa din sållhet. Nej, se ej på mig så, flicka, du kunde göra mig vansinnig!Och han dolde sitt ansigte i hånderna. Hilma reste sig och sade med lugn, beståmd ton: Alfred, om du verkligen ålskar mig, skall intet i verlden förmå mig att blifva en annans maka. Kånner du mig så litet, att du tror, det jag skulle föredraga ett kårleksoch glådjelöst lif, om ock smyckadt med allt rikedomens och rangens glitter, framför ett stilla, tarfligt lif vid din sida? Nej, Alfred. Förskjut mig, om du vill, men jag skall aldrig, aldrig ålska någon annan och jag lofvar heligt i denna högtidliga stund —