mitt arbete, och aldrig kunna ens mina djerfvaste förhoppningar stråcka sig långre, ån till en kyrkoherdebestållning på landet. Denna lott år för ringa för dig, ty som min maka skulle du nödgas försaka mycket, hvarvid du förr varit van; du skulle neddragas i en annan sfer, du skulle kanske lida deraf, och jag, skulle jag kunna se Hilma lida och försaka? Nej, nej, jag skulle alltid förebrå mig som ett brott att vara orsaken dertill. I ett ösonblick, då jag ej var måklig någon sjelfbeherrskning, låt jag dig se mina känslor, som för evigt borde hafva varit dolda för dig, och i hånryckningen öfver att vara ålskad, glömde jag allt annat. Så förgingo dessa dagar, då jag i en slags glådjeyrsel glömde hela verlden, glömde framtiden och endast tånkte på dig i stilla lycksalighet. Men sedan hafva dagar förlupit, då vi ej fått råkas, ej fått tala vid hvarandra, och jag har återkommit till besinning. Hilma, förlåt mig derföre, om du kan, att jag stört ditt unga herias frid, att jag njutit af en sållhet, som ej var beståmd för mig och — och — —Blif lycklig med en annany ville han hafva tillagt, men råsten svek honom hår och han stannade. Under Wallers tal hade Hilma sutit orör