Lidningspressen och partierna i Norrige. Det har ofta nog af åtskilliga politiska författare varit framhållet, huru besynnerlig den politiska stållningen år i Norrige, derigenom, I att det blott år den ministeriella minoriteten, hvilken såvål i dagbladspressens diskussioner, som i stortinget, år inbördes enig och verkar med planmåssig sammanhållning, hvaraf I återigen följer, att denna minoritet, med regeringen i spetsen, kan begå snart sagdt, hvilken våldsamhet den behagar, och hvarpå vi nyligen i den Harringska saken haft ett så I förvånande exempel. Oppositionen, som står på den konstitutionella frihetens grund, år som oftast icke i stånd till att samla sin pressen synes det som om oppositionsbladen, hvilka skulle försvara folkets och dess frihets intressen och förenade borde verka till det stora målet, mera finna nöje uti inbördes små kåbblerier, ursprungne as alla möjliga ofattliga motiver, ån i att göra något för den gemensamma goda saken. I stortinget faller den manstarka oppositionen sönder i åtskilliga små afdelningar, hvar och en med sin ledare, hvilka alla ofta åro inbördes oenige, i det ingen vill uppsifva sin egen privatmening, för att nå det gemensamma målet. Man kan nåstan såga att bland de liberala i Norrige det år svårt att uppleta tjugo personer, hvilka inse, att enighet och sammanhållning framför allt åro nödvåndige. Man må understödja hvarandra, arbeta gemensamt, förenas om det våsentliga, om hufvudsaken, såvida kampen emot motståndarne skall leda till något resultat! Man betrakte Christianiaposten och de tre tidningar som hylla samma intresse: -Rigstidenden, Bergenske Blade och Drammens Tidende, med hvilken förvånande enståmmighet, de försvara till och med den såmsta och oförsvarligaste sak från regeringens sida! Hvilken lustig journalistisk qvartett uppföra de icke öfverallt, då det gåller att lofsjunga byråkratien, och draga i hårnad emot oppositionshydran. Man skall icke kunna påpeka en enda disharmoni i denna ålskvårda fyrbladiga klöfvervext. Den ene skriker öfver den andre, når regeringen eller något af dess departementer har komprometterat sig. Dessa tidningar hafva inga egentliga grundsatser, likaså litet som regeringen har grundsatser; de hafva blott en enda princip, nemligen den som alla funktionårer i despotiska stater hafva, att likt och olikt försvara de makthafvande. Dessutom visa de en aktningsvård taktik uti att försvara hvarandra inbördes. De polemisera alldrig emot hvarandra, huru skrala de ån inom sig, i sitt sinne anse hvarandra. De dölja hvarandras fel, och lågga ett försonande slor Öfver hvarandras skröpligheter, de trycka loftal öfver hvarandra. Med ett ord, de upphöja hvarandra, på alla möjliga sått, till skyarne; allt för den gemensamma saken skull. Derför utråtta de också i tysthet mycket, medan de många oppositionsbladen, med deras evinnerliga split och grål, oftast blott förvilla publikens begrepp, kraft, i anledning af inbördes oenighet. I endast och allenast till fördel för de ministeriella tidningarne. M. B.) AAAA UUUUUU—U—I —————