Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

Hilma, goda Hilma, såg mig, hvarföre år Hilma så sorgsen?Samma tystnad. Då lade han sakta sin arm kring gråterskans lif, böjde sig ned öfver henne och hviskade innerligt bönsallande: Vill ej Hilma såga mig orsaken till sin Sorg, till sina tårar? Får jag ej långre vara Å . 2 Iilmas vån, dela hennes bekymmer? Hyser Hilma ej mera förtroende till mig?Nu upplyfte hon emot honom sitt i tårar badande ansigte och sade sakta och afbrutet: Jo, alltid, alltid, men — men jag — nej, jag kan ej såga det.Ah jo, såg mig det, goda, snålla Hilma, annars blir jag så ledsen och tror att Hilma finner mig ovårdig sitt förtroende.ÅAck nej, tro ej det, men — — ack, det blir så ledsamt, då Waller reser bort, tillade hon håftigt och gömde åter ansigtet i sina hånder. Nu var det förbi med föresatser, sjelfbeherrskning, förnuftsgrunder. Utom sig af glådje, omfattade Waller den darrande flickan, i det han utropade: Ar det verkligen sannt, vågar jag tro, att jag ej år dig likgiltig, att du ålskar mig, Hilma ?2Hon svarade ej, men uppslog blygt ögonen och fästade på honom en blick, som sade