Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

kärleksfull blick af Waller, en handtryckning och hon var lycklig. Någon gång tråffades de i parken och dessa stunder, huru såll voro icke de? Huru många luftslott byggdes ej för att åter ramla! Huru många plane uppgjordes, som aldrig kunde verkliggöras Framtiden, framtiden var alltid det upprepade, outtömliga föremålet för deras samtal, får den glömde de helt och hållet nutiden. Och man kan ej undra derpå! De voro ju, åtminstone dessa stunder, barn, glada, oskuldsfulla, barnsliga barn, som ej kånde lifvet, utan målade sig det så, som de önskade det, ej som det verkligen var. Intet syntes dem dunkelt, oupphinneligt, allt iklädde sig får deras ögon hoppets och sållhetens ljusa fårer. ; Huru mången gång satt ej Hilma i låfsalen, der de först blickade tydligt in i hvarandras hjertan, lutade sig emot Waller, och jollrade med honom om framtiden ; talade om, huru trefligt de skulle få på Tillinge, som pappa nog skulle ge Waller; huru Hilma skulle syssla som prestfru, och skulle derföre nu, så mycket som möjligt, taga reda på de husliga göromålen, för att på egen hand kunna sköta ett hushåll. Och hon for upp, klappade i de små hånderna, log af fröjd, och Waller såg på henne och log åfven.