Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1850, sida 2

ske aldrig mer äterkomma. Vid denna tanke strömmade tårarne med förnyad håftighet, och i en lössal kastade Hilma sig på knå framför grässossan, döljande ansigtet i sina hånder. Hon tyckte sig så olycklis. så ölvergifven af hela verlden; hon behöfde kårlek och vånlighet; hon skulle då i brist deraf, liksom blomman från tropiska nejder, omplanterade i norden, tynar af, vissnar och dör, då hon saknar sitt hemlands vårmande sol, ty nu skulle ingen visa henne ett ömt deltagande. Den svaga modren hade fåstat all den tillgifvenhet, hvaraf hennes hjerta var måktigt, på Hugo; fadren ålskade henne vål, men det låg mera saderlig stolthet ån ömhet i hans kårlek; egoistisk, högdragen verldsman voro hans barn honom kåra i den mån de kunde bidraga att gifva sörökad glans åt honom sjelf; hennes fordna lårarinna, den vänliga, förträffliga Louise Stån, var gift och bosatt i Norrland; och den siste, den ende, som brydde sig om henne, skulle nu slitas ifrån henne; det var ett hårdt slag får det unga, obeprösvade hjertat, som slog allt håftigare och håftigare, under det särarne runno stridare och fuktade med sin dagg den mjuka, sammetslena gråssoffan. Men hastigt — dock vi vilja först gå litet tillbaka.