ÖeDe —5————— —— — lika tyst och obemärkt som vi inkommit, om ej i den ena sönstersmygen ett litet, allrasomtåckaste sybord, och vid sybordet en ungdomlig gestalt, lockade oss att qvardröja. Det år den sjuttonåriga Hilma, husets enda dotter, som der år så ifrigt sysselsatt med sitt perlarbete. Stundom hvila vål de små hånderna, och blicken dröjer vid allt det sköna, naturen derute erbjuder, och som nåstan tyckes vinka henne till sig; men Hilma år grefvedotter, kan således ej stråfva ensam ute i det fria, och får ej låta solens skalkaktiga strålar brånna den fina hyn. Dock framsmyger en sakta suck och några tårar glånsa vemodigt i de klara ögonen, då hon ser fjärilarne fladdra yra och lekande emellan blommorna, då hon hör soglarne sjunga så gladt i skogen; Hilma ville vara en fjäril, för att obehindradt dagen igenom få dricka luft och I solsken, ville vara en fogel, för att fri och Sorglös från trådtopparne skåda på allt det I småaktiga, som rår sig dernere, och skratta åt menniskornas åflan, utan att behöfva deltaga deri; men hon kan ej blifva någotdera, hon år en stackars flicka, bunden af otaliga, oslitliga band, intrångd inom konvenansens trånga former, måste derföre qvåfva sin långtan, sucka, gråta, men tåligt finna sig i sit! I dde — och återtaga sitt arbete. I I