Reaktionen mot näringsfriheten. Man känner nu beskassenheten af den petition, hvilkens inlemnande till regeringen varit föremålet för de sig så kallande -deputerades från stådernas handtverksföreningar2 . församlande i hufvudstaden, och hvilken afser . . 2 . . icke mindre ån en nåstan total inskrånkning i den genom nya handtverksordningen åt arbetsklassen utlofvade sjelfförsörjningsråtten, åsamt återgången till gamla skråbruken, åfven i andra delar. Se hår hvad de deputerade yrkat; 1:o Att med upphåfvande af 12 8 handtverksordningen, i stållet måste stadgas: Att med undantag endast af qvinnor och af sig komne handtverksmåstare, som icke förmå att sina borgerliga skyldigheter fullgöra, tillstånd att i stad idka handtverk, hådanefter icke må medgifvas andra, ån dem, hvilka, till följd af fortfarande sjuklighet, ålderdomssvaghet elter verkliga olyckshåndelser, sakna laglig utvåg till försörjning, dervid likvål först vederbörande handtverksförening borde öfver ansökningen höras; samt att i öfverensstämmelse dermed, en hvar som vill hålla verkstad för åstadkommande af handtverksarbeten till afsalu, derförinnan måste förvärfva måsterskap, derifrån endast undantagna sådana yrken, som kunna hänföras till manusakturinrättningar. Betraktar man nu andan af denna begåran, så finnes, att den åsyftar hela den friska, arbetsföra och arbetsvanda handtverks-arbetsklassens återbringande, under de privilegierade måstarnes sörmynderskap. Utan att garantera deras gesåller någon viss beståmd, tillråcklig veckoeller månadspenning; utan att tillförbinda sig till något, som genom insåttningar i sparbanker, lifrånteförsåkringsanstalter eller pensionsinråttningar, m. m. kunde betrygga arbetarne på ålderdomen om nödtorftig bergning; utan att ens vilja låta ojåfviga myndigheter beståmma om måstarbrefs utfårdande, men tvårtom genom ett vilkor så ka gynna de gamle måstarnes sammansåttningar I mot nyas intråde i handtverken; vilja de