låt oss speja genom nyckelhålet och lyssna — det år icke så alldeles rått gjordt; men — i nödfall, så — — — Den unga modren sitter vid sitt arbete. Har jag icke sagt sannt? Är hon ej intagande, denna ålskliga qvinna, som med sina djupa, mörkblå ågon kärleksfullt betraktar den fram för henne stående seraphen och med sina hvita, vackra hånder stryker guldlockarne ur sin ålsklings panna? Ser du den lillas bedjande blickar; — låt oss höra hvad hon har att be om. Söta, snålla mamma, får inte Mathilda gå på Höökenbergs barnbal till onsdag? Ack, lilla mamma, jag får ju det?— -Nej, min lilla engel, svarar modern — -mamma har inga pengar att köpa biljetter för och skor och handskar. Till söndag får du gå med mamma ut och spatsera, såg, blir det inte också mycket roligt?-Ack, mamma lilla, jag får vål göra som du vill; — alla flickorna i skolan skola gå på balen. Så roligt de fälDen stackars modern, som måste neka sin Mathilda detta oskyldiga nöje, söndertrycker en tår i sitt öga och qväfver en suck. Hör vidare -— — — Men tyst! Det går i trappan; låt oss dra