mark, en god komponist, god dirigent och utmårkt skådespelare (han gaf alltid Don Juans, Figaros o. d. partier, och skall enligt de åldres enståmmiga vittnesbörd, hafva gjort det förtråffligt). Han dog 1823, och estertråddes af den dåvarande koncertmåstaren Jean Berwald. Denne var redan som gosse bekant som talangfull violinspelare, gjorde i denna egenskap resor till Tyskland, sin faders hemland, utbildades mer och mer samt njöt stort anseende som konstnår på violin. Han har i Sverige våckt kårleken för qvartett-musik och, såsom god dirigent, verkat mycket, så vål vid theatern, som för en nu upplåst musikförening, harmoniska Sällskapet i Stockholm. Som komponist har han lemnat åtskilligt, ehuru icke något sårdeles utmårkt. Förlidet år tog han afsked och fick till eftertrådare en ung Italienare vid namn Foroni. Denne ankom till Stockholm såsom kapellmåstare vid ett italienskt operasållskap, och blef, tillika med sina landsmån, af den förnäma verlden, på allt sått och vis föredragne framför de inhemske; han visade mycken liflighet och skick lighet, skref en opera: Christina af Sverige, hvilken han tillegnade konungen, och utnåmndes, efter Berwalds afsked, till kapellmåstare vid kongl. operan. Den unge Italienaren år mera musiker ån vanligen år fallet med de italienske maestri, han år en eldig dirigent och komponerar såsom Italienare intressantare ån vanligt. Att han har all den bekantskap och kårlek för den åldre operamusiken, som man fordrar af en operadirigent, kan man visst icke ånnu påstå; men han arbetar med flit och ifver med de svaga medel, hvilka nu skola uppehålla den svenska operan. Den skådebana på hvilken den stora konstnårinnan Jenny Lind första gången upptrådde och hånryckte en publik, år icke mer densamma, som den för några år sedan var, under inflytande af hennes konstproduktioner. Ar 1838 var åfven operans stållning ganska bedrösligFörsta sångerskan m:ll Widerberg begåfvad med en herrlig röst och hånförande som skädespelerska, hade redan då åldrats och nåstan dragit sig tillbaka från banan. Förste tenoren, en sångare af ingen skola, men begåfvad med en underskön röst och musikalisk natur, led af bröstsjukdom och var nåra döden. Den primadonna, som var i verksamhet, egde visserligen en god röst, men utan behag och bildning, hvarföre hon äfven mera aslägsnade ån lockade åhörare. Förnåmste basisten Kinmanson, ånnu en god röst från den gamla goda tiden, beredde likvål någon njutning. En ung koloratur-sångerska fru Gelhaar, började nu våcka nytt interesse för theatern, men hennes svaga röst och ensidiga sång var icke af någon större betydelse för konsten. Då på en gång upptrådde den 17-åriga Jenny Lind, såsom Agatha i Friskytten och gaf lif åt allt. Det var liksom en ny frisk helsning från den 3:dje Gustafs tider, men dervid också en ny, ur det aldraheligaste af konstens tempel fram trådande uppenbarelse. Hon var dock icke ånnu den utbildade, stora konstnårinnan, hvilken man nu beundrar i alla lånder, dock var hon samma genialiska sängerska och skådespelerska, som hänrycker och förtrollar alla. Hennes snilles trollkraft verkade hår redan då likså måktigt, som man först under de sedö I naste 5 åren erfarit i utlandet. Ända till dess hon reste till Paris, för att der utbilda sig, och sedan hon var återkommen derifrån, för att efter tvenne år återvånda till fråmmande land, firade hon de största triumfer öfver hela landet, och utöfvade på Sveriges hela musikverld en originell och ovanlig andes inflytande. Det dröjde icke långe, förr ån theatern, genom makten af hennes talanger åter började ett uppblomstrande lif. En god tenor Gäönther, bildad musiker och kånslofull sångare, likasom basisten Beletti, italienare, sökte snart anstållning vid operan, och från den tiden erbjöd theatern de skönaste musikaliska I njutningar. Ännu en tenor, Strandberg, af KTH — låt acc sneia denom nmvakalhslat Ah Jucona Af