Article Image
med böra anstå, tills verkställigheten kan utan sådant missförhållande ega rum, och stiftelsens direktion af någon tids erfarenhet vunnit mera stöd för bedmandet af frågan om lämpligaste såttet härför. S 7. För motiverna hånvises till yttrandet under 2. S 8. Det lårer icke undfalla någon, som om förslaget tager nårmare kånnedom, att man varit angelågen att i sjelfva organisationen af inråttningens styrelse och i medlen att kontrollera denna, inlågga nog kraftiga garantier får inråttningens framgena bestånd och fondens orubbade anvåndning till sitt råtta åndamål. Då det låter tånka sig, att i en mer eller mindre aflågsen framtid oförutsedda förhållanden kunna vålla upphörandet af enskilda bidrag till stiftelsen och sålunda åfven af deltagare, som kunna vara behörige att utöfva något inflytande på förvaltningen deraf, och att åfven om sådant deltagande framgent fortfore, nitet för saken möjligen skulle kunna för någon tid så svalna, att från de enskilde deltagarnes sida tillråcklig såkerhet för stiftelsens bestånd icke vore att påråkna, har man sökt vinna denna såkerhet genom det sått, hvarpå organisationen af styrelsen och kontrollen från principalernas sida sammanbundits med kontrollen från en offentlig myndighet af permanent natur och i hvars sjelfva beståmmelse att i allmånhet bevaka kommunens interessen och föra dess talan ligger en osviklig borgen för en fortsarande sorgfållig omvårdnad om inrättningen. Hårigenom förklaras syftningen af så vål föregående som af de efterföljande. S 21. Sista momentet påkallar sårskild motivering. Det kan för många synas främmande, att en handling af vålgörenhet skall med penningar låsas. Men vilkoret år dock icke utan våsendtlig vigt; och den silantropiska theorien måste hår vika för det praktiska gagnet. Det lårer icke kunna bestridas, att saknaden af detta vilkor låtteligen skulle kunna göra tjenstehjonsklassen sorglös för utösvande af den sparsamhetsdygd, som stiftandet af sparbanken på ett lofvårdt sått våckt och underhållit, eller med andra ord, att utsigten, till en i alla fall sorgfri ålderdom skulle qvåfva allt eget bemödende att dertill något bidraga. Det år ganska vigtigt, att så icke år, och ingen af stiftelsens frikostige grundlåggare kan önska en organisation deraf, som i tillåmpningen motverkar syftningen af en bland tidehvarfvets vackraste inråttningar: sparbanken. Men det år dessutom ånnu en bevekelsegrund, som talar för detta vilkor. Medvetandet att, om åfven blott i en ringa mån, hafva sjelf bidragit till ernående af en önskad fristad får ålderdomen, måste, genom sjelfva den lyftning i kånslan af sin ctållning som detsamma ingifver, våsendtligen förhöja I vårdet af denna fristad och gifva en ökak våckelse åt efterkommande till den omtanka och de dygder, som bana vågen dertill. — Hånda kan visserligen, att ett tjenstehjon, för dfrigt erforderligen qvalificeradt, i anseende till fortsatt tjenst å stålle, der, en ringare lån erhållit, icke år i stånd att gåra någon beI sparing; men regeln synes så mycket mindre böra vika för sådane undantagsförhållanden, I som i slikt enstaka fall det icke kan fela, att personens förtjenst skall hos denna orts vålgörande allmånhet låtteligen framkalla det bidrag, som undanrödjer hindret för antaglig-heten. Dock hafva kommitterade trott att vid första uppsåttningen af ensionårer något undantag kan blifva oundgångligen nådigt, för att icke utestånga en eller annan förtjent medsökande. Dels år neml. vid detta tillfålle ett större antal i fråga. Dels år det sannolikt, att hårvid åtskilliga komma att konkurrera, som får sjuklighet redan någon tid varit ur stånd att tjena, och som under tillståndet af sin bristande försörjningsförmåga varit föranåtne att till sitt uppehålle anvånda de tilla —

13 juni 1850, sida 2

Thumbnail