Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1850, sida 3

motstråfvige gossarne derifrån. Bennos klagorop genijjödo redan vid tröskeln, och lsidor bad under tårar, med af vrede qväsd ståmma: -Ack, hvem gifver mig dåden ?Ha, det år Guds ståmma!utropade lsidora och reste. sig upp. Vansinnet stirrade i de rullande Ögonen. — Med blixtens hasighet grep hon en knif från det nårstående bordet t, störtade sig efter gossarne och stötte med jettekraft det skarpa stålet i barnens bröst, och, innan någon kunde hindra det, djupt i sitt eget hjerta. — Moder!utandades Benno och sjönk till marken. Tack, tack! stammade Isidors bleknade låppar och med utropet: Ingen skiljer oss åt!nedsjönk den döende modren vid sina barns lik. En stum fasa intog alla — gripen af en hemlighetsfull rysning, gaf officern befallning åt sitt manskap om ögonblickligt aftåg, utan att taga håmnd på den sammanrotade bonds skaran. — Men Paula kastade sig klagande öfver sina ålsklingars lik, förgåfves bemödande sig att återlifyva den slocknande lifsgnistan. Slut. B Se Ar rn ne nn nn nd