Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1850, sida 1

Menniskan skall tro och hoppas, men aldrig trotsigt fordra något!... Ja! hoppas till och med då, når hon ser sina kåraste förhoppningar båras till grafven, sin varmaste önskan icke uppfylld, och aldrig våga att skrida till förebråelse emot försynen. ... O, du vankelmodiga, kalla hjerta! svarade Isidora med vrede, förhoppning vill du gifva mig och med dina moraler bereder du mig förtvislan? Jag skulle hoppas att den högstes hand bevarar mig och mitt hus, och skulle sill honom hysa det förtroende att han kastar tusentals menniskor i olycka, att han kan förgåta Pohleni dess dådskamp?... O, nej! nej! du år klentrogen; men så år icke jag ... dina ord åro smådelser. Grefvinnan hastade till fönstret och Paula skakade vemodssullt sitt hufvud. ... Hon vill icke förstå mig, suckade hon, men sådan år nutidens ungdom; den goda tron håller icke långre ut, ån den goda tiden varar!Det var icke ensamt Isidoras håftiga sinne, som under denna ovissa stund, då ett lands öde skulle afgöras, uppfylldes med ängslan och förtvislan... (Forts.)