en dag hvarje är, då den, som tjenar eder år lika mycket som ni, då hvarje borgare, trädande på samma våg, med detsamma finner sin specifika tyngd och att den minste år lika vigtig som den störste. En dag hvarje år, då daglönaren, handtverkaren, båraren och mannen som mådosamt framslåpar sitt lif sitta till doms öfver senaten och råcker den af arbetet hårdade handen åt ministern, representanten, republikens president och såger: makten, det år jag! Det år en dag om året, då den minste, den obetydligaste borgaren har del i hela landets omåtliga lif, då det trängaste bröst vidgar sig i det ossentliga lifvets friska luftstråm, det år denna dag, då den svagaste i sig känner den nationella suverånitetens storhet, då hos den lågste innebor fåderneslandets sjålskraft! Hvilken tillvext hos den enskildte uti vårdighet, och följaktligen äfven uti sedlighet! hvilken tillfredsstållelse och följaktligen hvilket lugn! Se arbetaren då han går att utöfva sin valrått: han går bort med den förtryck ta proletårens af bekymmer fårade panna; han återvånder med herrskarens blick. Nå vål, mine herrar! hvad år allt detta; jo, det år slutet. på det brutala våldet och emöten; det år slutet på den materiella handlingen och början till den moraliska. Det år, om det tillåtes mig att upprepa mina egna ord, uppresningsråttens afskaffande genom valråtten. Nå vål! J lagstiftare, som fått eder uppdraget att tillsluta afgrunden men ej att öppna den, J, som åren komna att befåsta men ej för att skaka, J representanter af detta stora folks framskridande, I vise och förnuftige mån, som veten att fatta heligheten af eder uppsift, den J såkerligen ej skolen förfela, kånnen J från hvilken assigt denna förhatliga och blinda lag leder sitt ursprung, hvilken man så oklokt vågat förelägga eder? (djup tystnad) Forts.