Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1850, sida 1

ö om icke att folket, åt sig Jelst lemnadt, vet att förståndigt utölva sin rått och dervid sjelfmant har afseende på det förtroende, af hvilket dess utmårktare medlemmar gjort sig förtjente. Vid alla kommunala val och bestyr, ser man ju alltid våljas de yärdigaste: huru kan man då tro på sockenståmman, vid utseende af valmån, skulle med sina röster salla på dem, som icke voro förtjente af medborgerligt förtroende. Såkert vilja ej heller valmånnen förspilla detta förtroende genom att vålja en ovårdig representant. Man vill ock frukta, att allmogen år så lått mutad: de som det påstå kånna den icke, och dessutom huru muta en hel sockens pluralit? huru muta en valmans-församling? vore det ock möjligt på ett och annat stålle, så kunde det dock icke hafva inflytelse på det hela. Redan år om saken så mycket taladt och skrifvet, att Öfvertygelse icke fattas någon, som velat den emottaga och ej hånger fast vid ståndsfördomar och egna interessen. Denna dfvertygelse kan ej heller rubbas af de skål, som förebåras af dem som förorda det hvilande förslaget; ty de medgifva ju alla dess fel och kunna endast rekommendera det, såsom ett byte mot det nårvarande, om icke med förlust, åtminstone utan vinst. Det tyckes vittna om en svag sak, att förorda det, som man medgifver i sig sjelft icke vara godt och antagligt utan blott för vissa omständigheters skull. Friare yalrått, enklare vaksältoch redigare redaktion ån i det hvilande, är isynnerhet hvad som fordras af ett antagligt representationsförslag. Såsom ett sådant i sin helhet måste antagas, år det väl båttre, att de af alla för nådiga ansedde förbättringarna göras dessförinnan, ån att uppskjuta dem till en oviss framtid. Man har ock sett hotelser framkastade I om det hvilande förslaget icke genast antages; ibland dessa var dock den mest ovåntad, att i motsatt sall torde, Gud vet huru många tusende, ryssar komma för att tvinga dertill. Har försynen beslutit denna härda dom öfver vårt gamla Sverige, så kommer den i alla fall, förr eller sednare, alt gå i fullbordan. Men vi våga ånnu tvisla på denna dom; ty hit blifva de icke kallade af en konung, som ålskar sitt folk och med åra vill regera öfver ett sjelfståndigt rike, och okallade skola de såkrast fördrifvas af ett folk, Som i i medvetande af sina politiska råttigheter har den kraftigaste våckelse, att dem Jörsvara och lemna i arf åt sina barn. I de riken som gått under, låg representationsråtten i godsågarnes hånder; hade den hvilat i hela folkets, så hade utgången troligtvis blifvit annorlunda. Vi förstå icke försynens skickelser; men såsom i menniskans enskilta lif, så böra de ock i folkens lånda till undervisning och varning. Egendomen och bildningen försvaras egentligen af folket; men utan att tilldela detta solk medhorgerliga råttigheter kan man ej vånta att det på långden skall förblifva dess sörsvarare. 4Ö. T.) ÅAA iii KK RR RR —————