Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1850, sida 1

Tankar i kepresentationsfrägan. (Forts. o. slut fr. N:o 118.) Någon gång har man hört den farhåga yttras, kanske mest från presteständet: att kyrka och skola skulle löpa fara, om dess bestånd skulle komma att bero af det fattiga folkets njugga anslag. Det år dock just detta folk, som flitigast besöker den förra och nårmast inser behofvet af ordet och ordets tjenare. Af egen erfarenhet vet det, att en arbetare år sin lön vård, och skall endast önska lönens jemnare fördelning. Till skolan, den lårda nemligen, sörsväras väl allt mer tilltrådet för den fattiges barn; men då folkskolan i stållet blifvit öppnad, åro de flesta anspråken dermed uppfyllda; och att ingen ovilja råder mot den lårda sholan, bevises båst af de ökade anslag, som åfven af bondeståndet blifvit beviljade. Får att försvara dessa vigtiga interessen har således presterskapet intet behof af sin hittillsvarande sjelfskrifvenhet; men råttigheten att vålja och våljas till representant bör dock icke förmenas presten mer, an hvarje annan medborgare; denna sin medborgerliga rått kan han vål icke sågas hafva förverkat genom intråde i det andeliga ståndet, helst så ,sekulariseradt som i vårt land. Intyga norrmånnen, att presterna åro bland deras båste stortingsmån, så bör man vål icke hysa mindre förhoppning om de svenske, då de en gång blifva folkets och icke sitt stånds ombud. — Då hierarkiens måktiga inflytelse ej mer kan förqvåfva dess medborgerliga anda, skall svenska presteståndet med lika vårma, som något annat, omfatta folkets sak. Då genom 1739 års förordning röstråttigheten vid prestval fråntogs husfåderna och ötverslyttades på hemmansågarne, var naturligt att samma grund skulle antagas för röstberåkning å sockenståmma: detta år nu den urgamla håfd, som man sett åberopas för graderad röstskala. Vanan dervid år dock så ringa, att församlingar kunna nåmnas, der på 25 år upprop icke behölt vidtagas sör något sockenståmmo-beslut. Hvad bevisar detta?