Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1850, sida 2

Den menniskovänlige ossicern hade hällit sitt löfte. Tidigt följande dagen hade han skyndat till erehyinnan Derville, hade med eldig våltalighet för henne skildrat sin gamle krigskamrats förtjenster och nådstållda belågenhet, och skönare ån de juveler, som smyckat hennes hand och barm, glånste medlidandets tårar i denna ådla frus ågon. — Vänta mig hår, sade hon. Hvad som skall ske, måste ske snart! Jag år icke lugn, förr ån den stackars Pierre fått råttvisa-. Hon befallde fram sin vagn, och pilsnabbt fördes hon åstad af de ramsvarta håstarne. Vi kånna icke hvilken våg denna menniskovån gick, hvilka medel hon anvånde; men sanningen har ju alltid en segrande kraft, synnerligast, når dygd och skånhet stå vid sidan såsom bundssörvandter; och svårligen gifves något hinder, som icke en fast vilja, ett varmt hjerta och ett ljust hufvud icke vet att besegra. (Forts.) R SEEN