dem till en af de mest besökta platsar i staden. Stormen rasade, regnet strömmade ned dfver dem och de utmattade kropparne fingo vada öfver kyliga vattenpölar; men modershjertat egde sin styrka. Det år för barnens skull, för deras far! sade hon till sig sjelf och modigt skred hon vidare. Men nu hade hon nått målet. Två, tre förbigående hade hon redan velat bedja om en liten gåfva; dock alltid återslöt känslan af blygsel hennes låppar. -Allsmågtige! Gif mig kraft, gif mig styrka, att jag icke blyges för hvad jag mäste göra! Hvart och ett djur sörjer för de sina. O, fader! gif mig mod, så att jag icke må se dem lida nåd, som du har skånkt mig! Bryt mitt hjertas dåraktiga stolthet!. — så bad den ångslade i stum förtwuslan. — Då asfbröts hennes böner af ropet srån hennes nysiket kringseende barn. — -Ack mor, se der hvilka herrliga förråder af bakelser! Om vi der kunde få åtal Ack mor, blott ett litet stycke bröd!— Dessa bevekande ord gåfvo henne åndtligen det mod hvarom hon anropat. Hon hörde steg bakom sig. — Nu eller alärig:tånkte hon, vånde sig hastigt om, stråckte sin hand åt de kommande med nedslagna ögon, till hålften utan besinning, och en bön om allmosa strömmade frän hennes låppar. -Oförskåmda, näsvisa tiggarkårring!röt