Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1850, sida 1

ÖR ternas antal så litet i jemförelse med de ösriga våljandes, att deras röst, om ån aldrig så enig, ej kan beståmma valets utgång. För öfrigt år detta valmansval icke det som bestämmer ombudens. Med en garnisonerad trupp kan förhållandet vara annorlunda, dock vill vål åfven mycket till om denna skall kunna öfverrösta folket. Hvi fruktar man de s. k. råa arbetarne? Jo — i medvetandet af den oråttvisa, som samhållet så långe emot dem utöfvat och för hvilken håmnden ej tros kunna undvikas annat ån genom fortsatt oråttvisa. Den vårsta råheten år dock egoismens, som vill allt åga, allt njuta, allt styra: hvad år arbetsklassens råhet emot denna? hvilken har djupast förnedrat och fört i olycka såderneslandet? frågom håfderna! de skola svara: egoismen, denna sördömda sjelfviskhet, att för sitt eget intresse upposlira åfven det heligaste. Att öfvervinna arbetarens råhet, har ett steg åndtligen blifvit taget genom folkskolorna, hvilka efter hand, allt mer utvecklade till större fullkomlighet, skola föra alla till de kunskaper, som anses oumbärliga för utöfningen af medborgarens så vål råttigheter, som skyldigheter. Dessa kunskaper behöfva ej heller vara så serdeles vidtomfattande, t. o. m. för sjelfva riksdagsmannen; ty för de angelågenheter, i hvilka folket genom sina ombud får deltaga, synes icke så serdeles statsmannavishet hos hvarje ombud vara oundgånglig. Fosterlandskårlek, redlighet, karakterskasthet, kånnedom af land och folk, dess lynne och behof, ett redigt hufvud att klart fatta andras och likaså framstålla sina egna tankar: detta fordras egenteligen af en representant och kan ofta finnas utan den så mycket omskrikna bildningen. Så hafva vi sett i bondeståndet upptråda riksdagsmån, som gjort så stor heder åt sitt kall, som trots någon i de öfriga stånden. (Forts.) rr rr a a a