Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1850, sida 1

om de sednare skulle göra intryck. Man vet, huru det gick med Grundtvwigs framställning af Nordens kåmpelif med dess större djerfhet i språk och ton och dess malmhårda klang. Det år icke till Oehlenschläger allena som man skall ställa sin klagan öfver brist på kraft. År han ock icke rätt djerf, så finnes det en annan rigtning af vår litteratur som icke år rått sund; den år af Danmarks yngre skott, af den skola, som representeras af Heiberg och Herz. Nog har den prydt vår litteratur med stora skönheter, men å andra sidan år den ofta i sin utveckling så spåd och språd, så tankefin och genomreflekterad, eller vid andra tillfållen så musikaliskt klingande, så lätt och tanklöst lekande, så slapp i form och utan all gedigenhet, att publiken blifvit bortskåmd vid denna låtta nåring, blifvit förslappad och frivol. Men nu bryter sig det nya Danmark fram ur tidens krampryckningar. Mycket af det gamla Danmarks vånlighet och mildhet har gått förloradt, men sin ljufva skönhet kan detta land aldrig förneka. Krig och faror hafva hårdat folkets muskler, olyckan har smårtat och förbittrat, men icke krossat, sinnena. Hvad detta krig verkat, låses icke i de många krigssångerna: den, som har insupit folkets kånslor och skall uttala dem, år vål ånnu ett barn. Frihetens lif kommer, troligen med dess split och förvirring, men också med sin liffullhet, sjelsständighet och djerfva kamp, som utbildar karakterer och mån. Af alla dessa elementer skall den blifvande skalden, det unga Danmarks skald bildas. Det år sannolikt, att många af eder vilja bekåmpa honom liksom edra föregångare 1803 bekåmpade Oehlenschlåger; men det år också lika såkert att J skolen blifva besegrade. Men frid öfver honom, den gamle, den evigtunge, den segrande!