Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1850, sida 1

mån såsom representant för tidsperioden gamla Danmark; men svaret finner en hvar lått i sin egen kånsla: nationens sinnen sluter sig aldrig med sitt intresse kring en enskildt vetenskap, men alla vetenskaper sluta sig till poesien, styrka den och låna derifrån skönhetens glans. Hvarken dessa mån eller Oehlenschlåger sjelf, visste då hvad han egentligen var eller hvad af honom blifva skulle; de trodde blott och förargades icke, då han en gång, når samtalet rörde sig kring skaldekonsten, slog handen i bordet och utropade: den år sjunken men skall, f—n besitta mig, resa sig igen. Han blygdes sjelf Öfver hvad han sagt och fortsatte rastlöst sin stråfvan. En kallelse ljöd till honom från theatern och han trodde till en början, att den manade honom att sjelf upptråda på scenen; men når detta icke ville lyckas, aftrådde han och kunde ej förstå hvar rösten kommit ifrån, eller hvad den menade. Derpå trodde han sin kallelse vara till domarestolen, och visserligen var han kallad att bli en domens tjenare; men icke den, som anklagar och straffar de allmånna arma syndabockarne; han var en af dem, som döma mildt och domen mildt förkunna. Det var tidsåldrar, forntidens hådangångne och ofödda slågten, som skulle skrida fram för hans tribunal.