Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1850, sida 2

jag honom hvad klockan var, och dagen derpå, för att visa mig tacksam får den artighet, med hvilken han svarat mig, erbjöd jag honom en pris ur min dosa. Vi började mer och mer språka med hvarandra och slutade någon tid derefter med att formera ett ordentligt vånskapsförbund. Sedan dess hafva vi promenerat tillsammans i 10 ärs tid. Vära lefnadssörhållanden hade för stor likhet med hvarandra, att vi icke skulle förtråssligt trifvas tillsammans i samma jordmån och under samma atmosfer. Han var enkling, jag ogift. Jag har 1100 och några francs råntor, han hade då 1200, men som, ban bodde nåra Tuillerierna der hyrorna åro dyrare, förminskade denna depans, hvad han egde mer ån jag, och gjorde vår förmögenhet lika. Aldrig har ni sett tvenne mån, så lyckliga som vi. Då det var vackert våder emottog han mig i Tuilleritrådgården — det var hans trådgård. Aldrig har en egendom funnits mera fullkomlig och mindre bekymmersam, och jag vet i sanning icke hvad det år att ega något, om icke Tuillerierna tillhårde min vån. Hvarje morgon fann han sina aller vål krattade, och till och med vattnade, om vårmen förorsakade dam. Han promenerade i skuggan af de lummiga kastanjerna, eller satte sig på en hvit marmorbånk.