Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1850, sida 2

Utan att akta på de förtviflade men vanmåktiga anstrångningarne af offret, som vred sig i konvulsivisk dödskamp, fortsatte markisen med lugn och fast råst: -Hvilken fullåndad bild! hur ådelt och äkta kyskt betåcker icke den sköna, botfårdiga synderskan sina nakna skuldror och barm med de långa, silkesfina, gula lockarne och med de fina, mejslade hånderna, under det att den fromma, förkrossade blicken, i tårar badad, stirrar dit upp der nåd och förbarmande bo! man blifver skald vid betraktandet af ett sådant måsterverk! Ack! mig år nu en gång den lyckliga improvisationens gudagåfva icke gifven. I stållet för en improvisation skall jag derföre förtälja dig något som hände mig i går. Vår lille vån Giulio Balzetti förde mig omkring i Magdalenakyrkan och under vår vandring visade han mig en punkt på hvilken han bad mig stanna, emedan man, som han yttrade, just der, tydligt och grannt kunde höra det man sade, ja, till och med om man blott hviskade på en annan, långt aflågsen punkt. Det slog in! på denna andra punkt har just bigtstolen N:o 6 sin plats.Knappt hade jag hunnit att intaga min plats förrån jag hörde en melodisk, qvinlig röst — hvem den tillhörde vet Gud — bigta