Ack, du brast i döden, varma hjerta, Rikt på manlig kraft och barnslig tro, Och du fann i grafvens famn din ro Undan lifvets oro, lifvets smärta. Ädla skugga, du, ack du förstår Bäst mitt hjertas suck, mitt ögas tår. Bakom bergen, i de gröna lunder, Der den förr så glada hyddan står, Kommer åter Maj med blomrik vår, Komma åter sommarns solskensstunder; Dock du saknas, derför blifver allt Glädjefattigt, ödsligt, tomt och kallt. Fly e ur mitt hjerta, kära minne Af den ädles älskeliga bild, Ifrån flärden och dess väsen skild, Minne af ett varmt, ett upphöjdt sinne! När jag tänker mig en ädel man, Då i första rummet strålar Han. Frid med stoftet! Må det sist få hvila Lugnt invid det tempels helga grund, Dit i mången helig andaktsstund Ångerfulla hjertan hoppfullt ila, För att finna lugn och frid och tröst, Såsom förr, vid gamla Herdens röst. Pryder icke marmorn kullen gröna, Läsas loford i gyldne skrift Öfver hjertat uti denna grift; Bättre minnesstoder grafven kröna: Tacksamhetens, minnets riddarvakt Öppå grafvens helga frid ger akt. Njut ditt rof, o graf! Den dödes minne Går förklaradt bortom sjerran tid, Bland den hjord, som Han i strid och frid Ledde med en trogen herdes sinne. Stoftet faller; men det godas frö, Utsådt af Hans hand, skall aldrig dö. Hvarje år, när vår, i lockar gröna, Strör med gifmild och med vänlig hand Nordens blommor omkring sjö och strand, Barnahjerta, tag, ack tag de sköna, Lägg i kärlek dem på grafven ner, Fäll en tår derpå — Du har mer! — —