Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1850, sida 2

de, att kärleken ännu lefde i hans hjerta. och den fattige skuldenåren, som afhörde honom, förglåmde dgonblickets förlågenhet och tånkte icke mer på det sorgliga nårvarande. Det framfarna med hela dess sorg och glådje, med dess obeskrifligt hänförande minnen, fram stod åter för hans själ. Devereur fortfor: — Flickan dog. Godt för henne, att hon dog, förr ån din kårlek kallnade, förr ån hon erfor, huru mycket hon för alltid hade bortgifvit! Hon dog förr ån samvetsagg eller vedergållning kunde uppnå henne; hon dog i dina armar. Vid hennes graf tråffade vi åter hvarandra. Min kårlek måste hafva varit mycket stark, S:t Victor! då den besegrade min medsödda stolthet och förde mig såsom sörjande till den ålskade flickans grift. Du var nedslagen, djupt bedröfvad; du räckte mig din hand och bad, att allt måtte vara dig förlåtet. Jag emottog den mig erbjudna handen — det var nådvåndigt, att jag förstållde mig — och sade, att jag ville förlåta. Tiden ssrsöt; du blef herre öfver din sors, du gifte dig ä nyo och årfde din fars förmögenhet, blef chef för det stora handelshuset S:t Victor. Jag dfvergaf tjenstebefattningen hos dig; men förr ån jag det gjorde, hade jag förberedt dina affårers undergång. Jag har utsått fråt till alla