Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1850, sida 2

— ÄFlickan fortfor han, var skön och god och upptog med bevågenhet mitt frieri; vi skulle hafva blifvit lyckliga tillsamman. Då kom du. Jag behöfver icke såga dig hvad som intråssade: huru snart den unge, lysande S:t Victor frånryckte den fattige bokhållaren detta hjerta med hela dess rikedom af kårlek, huru snart jag var glömd, och du allena blef ålskad. Jag behöfver icke upprepa allt, alla mina bemödanden att bibehålla henne åt mig, all min klagan, — en klagan, som fruktlöst hviskades i lidelsens dra. Men jag vill erinra dig en dag, når, tillbakavisad ifrån henne i din nårvaro, jag för sista gången vånde mig till henne, vådjade till hennes trohet, hennes hederskånsla, till ditt ådelmod, ditt medlidande; når jag, vid åsynen af din lycka drifven till vansinnighet, vågade djerfvare ord, ån jag tillåfventyrs hade bordt anvånda, och hvilka du besvarade med våldsam misshandling. Ja, S:t Victor! du förnedrade dig så djupt — du slog den fattige kontoristen, som genom kårlekens qval hade nåstan förlorat sitt förstånd. Men du var lycklig och förglömde snart denna omståndighet. Icke långt derefter dog flickan ...Hans astagande röst, hans Ögon, som syntes simma i tårar, hans darrande låppar voro hårvid ett bevis på sanningen af hans yttran