och sent önskat dess inbrytande. Du gjorde mig en gång orått, St Victor; men nu år håmndens timma slagen. Dig du stolte sköne, ålsklige Victor, skall fångelsets vanåra drabba! Det år jag som nu skall triumfera.Var den gamle mannen icke måktig af sitt förstånd? Denne S:t Victor, så försvagad både till kropp och sjål, denne man, hvars dunkla lockar voro blandade med den hvita fårgen, huru kunde han förståndigtvis kalla honom stolt, skån och ålskad? Men den gamle mannen, betraktade icke, når han sålunda talande, sin af förvåning betagne åhörare; hans blickar voro fåstade vid det glänsande portråttet, och till detta rigtade han egentligen sina ord. Devereur fortfor: — O0; St Victor! erinrar du dig den tid, når du ånnu var en ung sprått, och jag endast en sattig kontorist i din sars ansedda hus? når du den unge arftagaren, vår nåstan ånnu en gosse, och jag redan långt Öfver ynglingaåren? Minnes du når du med så mycken prakt blef fullm ndig? Jag var då en man i medelåldern; når jag ålskade, med sanning och passion, ålskade för första gången, och ånnu i denna stund, S:t Victor! bibehåller denna kårlek alltjent sin lifsslamma!— Vid dessa ord lade han sina utmagrade hånder på hjertat.