TICåäLCT. Klostret Castro, stort skådespel i 5 akter, afdelade i J tablåer, af Denaux och Gustave Lemoine. Musiken af J. N. Ahlström. Vi lofvade i föregående nummer att äterkomma till detta skådespel och vilja nu summariskt uppfylla, detta löfte. För ingen vån af historien år vål namnet Sixtus V obekant, denne utomordentlige man, kyrkostatens Richelieu, som ifrån ett ringa stånd genom lyckliga naturgåfvor och outtröttlig verksamhet, (å la Loyola) svingade sig upp på påfliga stolen. Son af en bonde, blef han först svinherde, derpå klostertjenare och vid 13 års ålder iklådde han sig munkdrågten. Oupphörligt förfåktande påfvemaktens intressen, utnåmndes han till påflig legat och inqvisitor i Venedig, hvarefter han af Pius IV upphöjdes till kardinal. Såsom sådan antog han, efter sin födelseort, namnet Montalto i stållet för sitt förra, Felix Peretti. Från den tiden bårjade han allvarligt aspirera tiaren. Smygande omkring på en kryckkåpp, hektiskt hostande, tycktes han snart vara hemfallen åt dåden, och detta listiga spel fortsatte han i nåra 15 år, då vid Gregorii XIII:s dåd den församlade konklaven, i hopp om att grafven snart skulle gåmma den sjuklige gubben i sitt sköte, skyndade att upphöja honom på Petri stol. Huru bestörte blefvo ej de bedragne kardinalerne, då vid underråttelsen om sin upphöjelse den nye påfven råtade upp sig i sin fulla långd, kastade sin kryckkåpp ifrån sig och, oaktadt sina 64 år, upptrådde med en medelålders mans hela raskhet. Med detta päfveval år upplösningen af intrigen i nårvarande skådespel sammanvåfd, och kardinal Montalto sjelf år en af hufvudpersonerne. Grefve Camperiali (hr G. Sandström) af en förnåm romersk slågt, har med sin grefvinna (fru Andersson) en son, Fabio (hr I. Sandstråm) och en dotter Helena (m:ll Melander). En ung, fattig målare, Julio Braccioforte (hr Natt och Dag) har fattat kårlek till Helena, och denna kårlek blir besvarad; hennes bror förebrär Julio med föraktfulla ord hans fattigdom, hvaröfver denne råkar i förtviflan. Då anlånder kapten Ranuccio, (hr Berglund) en gammal vån till hans sader, lofvar honom biständ och intalar honom mod, hvarpå de begifva sig till grefve Camperiali. Imellertid har denne, för att förekomma en skandal, sammankallat de förnåmste af slågten jemte kardinal Montalto och förklarar i deras närvaro, att han lofvat Helenas hand åt en man af Roms måktigaste slågt, en ung Orsini. Under detta samilsemöte intråda kapten Ranuccio och Julio, då den förre i Julios namn anhäller om Helenas hand, förklarande, att denne år son till den af Orsiniska slågten mördade, allmånt aktade Peretti Braccioforte. Förgålves! Grefven förklarar, att Helena aningen måste gifta sig med Orsini eller gå i kloster. Modrens och dottrens böner åro I åfånga. Fabio, ursinnig, traktar efter Juios lif och utmanar honom på duell, hvartill an slutligen tvingar honom, ehuru denne oserna vill slåss med sin ålskades broder; men lenna duell leder till intet resultat. De ålkande hafva nu ingen annan utvåg ån att fly och de förenas af en pater Anselmo, som icke ir någon annan ån kardinalen, hvilken nu rbetar för deras lycka. Ännu en gång bewår grefvinnan sin man att ej störta deras darn i olycka, men då alla böner åro förgåfres, upptäcker hon deras flykt. Grefven och Fabio skynda nu, fulle af håmnd och raseri, tt efterspana de flyende, men den sednare råffas derunder af en mördande kula från kånd hand; denna hand är Ranuccios. Heleia blir upptäckt och Julio och Ranuccio mäte fly. Ett år förflyter, hvarunder Helena indergår sitt noviciat i klostret Ave Maria; nen samma dag, som hon skall afgisva kloterlöftet, vådjar hon ännu en gång till fa-I OA —