2— ———LOAA ——— Korrespondens. Stockholm den 3:dje Maj. Sedan skeppsfarten nu kunnat begynna, visar sig vål röreli sen litet lisligare; och den arbetande klassen har båttre förtjenst, men jemför man sörhållandena med hvad eljest under de flesta foregående tider varit vanligt, så år hår temligen nedtryckt och trögt, i all våg. Det kalla och stormiga vådret gjorde den förste Maj icke treflig, och ehuru Djurgården, af gammal vana, besöktes, samt till och med af mera folk, ån man kunde förmoda, var dock den eljest rått interessanta karnavalsfesten, mycket olika med de förra årens. Få ekipager, emot vanan: ånnu fårre, som kunde kallas smakoch praktfulla; folkets drågter ännu alltför vinterliga, och, hvad vårst var, ett större antal druckna, t. o. m. af begge könen, ån eljest varit fallet. Det sorgligaste af allt var, att man äfven såg barn, unga gossar på 10 till 12 år öfverlastade; och man kan med skål fråga, om ej anledningen till dessa vidriga scener kan sökas i den genom de o— rimliga utminuterings-beskattningarne föranledda nödvåndigheten för utminuterarne att söka utvidga sina sörsåljningar? Ty så samvetslåst, som att låta åfven barnen berusa sig, synas de icke förut, i den grad, handlat. I Det år ömkligt att se, huru oklokt och liknöjdt våra lagstiftare och vår regering bel handla de frågor, som så djupt inverka på samhållets vål, och huru de åsidosåtta allt annat, blott för att kunna utsuga af folket penningar. Under det att elåndet och sedeslösheten på det såttet framkallas genom institutioner och beskattning och polistyranni, griper hår omkring sig ett slags låseri, som ytterst synes åsyfta att vånda folkets uppmårksamhet ifrån all tanka på samhållsförhällandenas förbåttrande och på medlen att genom ett förnuftigt och skickligt begagnande af arbetet, industrien och konstfärdigheten göra folkets materiella lif mera tresligt och betryggadt. Ännu har vål låseriet icke hunnit utbreda sig till sjelfva folket. Detta tyckes ej rått förstå apostlarne och det till och med synes visa litet misstro. Men monitörerne för den stora undervisningen beredas flitigt inom de båttre klasserna; och besynnerligt nog år det i synnerhet till tjenstemannaklassen samt deras fruntimmer, enkor, m. sl., som låseriet nu förmårkes utsträcka sin verksamhet: en följd förmodligen deraf, att dessa hafva föga eller intet annat att göra, ån att vegetera på sina löner och pensioner. Man kan ej undra på, att en klass, som vant sig vid att endast lefva på det allmånna, samt att aldrig föda sig eller förtjena något genom eget arbete, utan, på de andra folkklassernas bekostnad, fordrar att få lefva ett sorgfritt och låttjefullt lif, slår sig på dylika olater, hvarigenom den omgifver sig med ett slags helgongloria inför de okunniga och tycker sig vinna en inflytelse, som den eljest icke kunde få. Den gör sig derföre villigt till verktyg åt jesuitismen och maktens kungliga politiska apostlar; och som denna klass hår år talrik, inses lått, att propagandan bör gå raskt framåt. Man hör också, att den på ett år hunnit utråtta mera, ån jag då trodde vara möjligt; men detta har åndock icke rubbat min öfvertygelse, alt den ej kommer rått långt. Sjelfva dess hastiga framgång skall brädmogna på andra sidan öfvertygelsen, att samhållet måste sluta med detta system af lönande och pensionerande åt en mångd drönare af begge könen; samt att en gång åfven statsbudgeten måste grundas på Herrans dom öfver menniskan, att hon skall -förtjena sitt bråd i sitt anletes svett. Då blir det slut både med låseriet och med de politiska — strecken. a a