AA —14—4 01Jj4 44—14 A 411011A 1—4142 Införes på begåran. Uti tit. tidning för Fredagen den 19 sistl. April, innehålles under rubrik Inrikes nyheter från Götheborg en af redaktionen sjelf framammad artikel betråffande visse för redaktionen illaluktande tilldragelser vid lossningar af barlast från fartyg vid s. k. barlastkajen i Masthugget. Med åberopande af sina aktade och tillförlitlige sakberåttares bestyrkelse af sanningen, har redaktionen behagat karakterisera den af arbetsklassen som tillfälligtvis något långre ån vanligt uppehållit sig vid barlastkajen, och der möjligen i medvetenheten af någon erfaren oförrätt, måhända haft ord eller äthäfvor vittnande om missbelätenhet, för illakände personer som upphäst sig till disponenter öfver nämnde plats och derunder medelst hotelser och handgripligheter injagat den skråck hos andre ombord sysselsatte arbetare att de af farhåga för att blifva af usurpatörerne märkte, på flere dagar ej vågat gå i land. Den skugga som såmedelst oundantagligen blifvit kastad på gemenskapen af de vid barlastkajen snart sagdt oafbrutet vanligen arbetande personer, har icke kunnat utan våcka en billig förtrytenhet hos den eller de individer af förenåmnde arbetsklass, som med sig sjelf kånner, hvad ock troligen lika vitsord egande vittnen som red:s antydde sladderförare, låra besanna, att den eller de nemligen: icke hvarken varit, åro eller tånker blifva, efter redaktionens allmänna förkastelsedom illakånde. Och på det att redaktionen, som, efter hvad skåligen får antagas, har åliggande att i utöfvandet af allmänna tryckfriheten, tillse det icke någon eller någre obehörigen förnårmas, måtte åstadkomma behörig råttelse i sin ofvannåmnde generella beskyllan, vill de till ösvervåld eller någons oskäliga förolämpning, oskyldige medlemmar af vanliga arbetsmanskapet vid barlastkajen, uppmana redaktionen att närmare än som skedt namngifva de illakände personer som erfarit den onåden att icke falla redaktionens nyklåckta fredsinthet i smaken, på det att de som ej förtjena den ohemula beskyllningen, må komma i tillfälle att närmare upplysa vederbörande det ett betydligt misstag egt rum i redaktionens vidt tillämpliga skällsord; varande denna, med vördsam anhållan om bisall beledsagade, uppmaning gjord under förklaring: att egentliga anledningen till det af redaktionen opåkallade behjertade förhållande, för hvars uteblifna upptagande hos samhållets myndigheter (dess vårda styresmån, som låtit erfarenheten hos sig motverka all åandamålslös kittslighet, till pris) redaktionen tillätit sig utösa ej sårdeles sinsmakande pikar, igensinnes i den timade lika oväntade som oskickliga tilldragelsen å en barlastlossares sida: att denne en viss N—n som med någre, ej påtrugade, utan vanligt anmodade, arbetare betingat sig biträde för lossning af innehafd barlast mot aftalt ersättning, då denna efter arbetets fulländande skulle utgifvas, erbjöd arbetarne ersåttningen till mindre belopp ån det öfverenskomna, hvilken obehöriga försnillning af arbetares välförtjenta rått, helt naturligt födde ond blod och vållade uttryck af den erfarna missbelåtenheten, som vål möjligen blefvo något grofkorniga, sårdeles som man trodde sig hafva orsaken till bristen i fulla liqviden att uppleta i herr lossarens lidna pungslagning under ett förlustelsebesök å något af Majornas talrika hotel de rendez-vouz. Men som hvarken denna händelse eller andra med menige man drifna hokus pokus, kunna hos åtminstone de redbart tånkande bortgömma tillbörlig aktning för lag och samhållsskick, erinras allmånheten om en förvåntad ådelmodighet, att ej lika med redaktionen, i grund, utan giltigare skål, fördöma de stackare, som genom arbete vid barlastkajen söka årligt förtjena sitt och anhörigas bröd. Red. har ej velat vågra hjeltarne vid barlastkajen att i tidningen få publicera ofvanstående opus, hvilket båttre ån , mycket annat utvisar hvars andas barn de åro och att de icke ens vid detta tillfålle kunnat undvika att lågga ett ohyfsadt öfvermod i dagen. Att åfven ibland dessa arbetare finnas många stilla och redbara, betvifla vi ej, men att också några tillhöra dem, som vilja grunda sitt vålde på knytnäfvarnes rått, år ett saktum, som icke läter sig ortresonera. Vi skulle emellertid vilja råda dessa, att hådanefter förhålla sig fredligt, såvida de ej vilja råka i en obeboslig kollision med polismakten, och på samma gång uppmana de lugne och sansade att sjelfva tillråttavisa sina kamrater, emedan det endast år genom ett vårdigt uppförande som arbetarne kunna förvårfva sig anseende och en båttre ställning i samhållet. — — — Uvarjehanda.