Ken nyssbemalte TsOIKSTammår DIIHGAGCE cn motsats mot alla Europas icke-romanska folk. Bland dessa sednare hafva Tyskarne, sedan befrielsekriget, sedan det tyska förbundets stiftelse och i synnerhet sedan festen på Wartburg, såsom det högsta mål för sina framtida stråfvanden uppstållt Tysklands enhet. De grundade, icke utan allt skål, sina förhoppningar. för framtiden bland annat på den rigtning till koncentration och enhet, hvilken en series kartor öfver deras fåderneslands olika utseende under det sistförflutna århundradet företedde, och alla steg, som tycktes kunna befråmja ernåendet af detta mål, t. ex. den projekterade stora tyska tullföreningen och den tyska flottan, blefvo af en hop skrislystna författare gjorda till föremål för åndlösa afhandlingar. Och i Skandinavien sedan, i de tre nordiska rikena, finnes ingen, som glömt dagarne vid Fyris-ån och Öresund, dessa dagar, hvilkas like man aldrig förr skådat, dessa ungdomens sammankomster, vid hvilka den nordiska historiens genius sjelftycktes vara nårvarande. En så skön, så helig och vårdnadsbjudande uppenbarelseform för nasionalitetsrörelsen hade Slaverne icke vetat att tillegna sig; men åfven hos dem hade enhetstanken framtrådt i den hos alla stammens folkslag så stor sympathi våckande vpanslavismen-, för hvars id tillochmed de landsflyktige Polackarnes mest ansedde representanter voro villige att uppoffra något af sitt hat mot Ryssland. Att för öfrigt den nationala magnetism, som under den tiderymd, hvilken ligger emellan Wienerkongressen och Februarirevolutionen, var sysselsatt med att både frånskilja och sammanfoga, icke eller bortglömde lemningarne af den cimbriska folkstammen, kan man finna af den cimbriska folkfest, som år 1839 i Wales blef firad af Walliserne i förening med de af dem dertill inbjudne, öfver hafvet anlånde armoriska innevånarne i Bretagne — en fest, under hvilken alla klockorna i Abargavenny ringde, alla hus voro prydde med blomsterkedjor och ordet fördes af H:r Morgan Ivor ab Ivor, en åttling i rått nedstigande linea från de gamle cimbriske furstarne, en fest slutligen, som, om man på kontinenten i tid sästat vederbörlig uppmärksamhet på densamma, såkerligen skulle hafva gifvit anledning till anstållande af åtskilliga betraktelser öfver förhållandet mellan dråm och verklighet. Hvad vi nu hafva anfört, torde vara tillråckligt, och måhånda mer ån tillråckligt, att vederlågga en mening, som man sökt göra gållande, nemligen: att de nationala konslikterna skulle vara en följd af den under de sednaste förslutna ären bland folken rådande andiga verksamhet. Vi kunna fördenskull på intet sått medgifva, att det s. k. anationalhatet först rigtigt uppslammat efter Februarirevolutionen. Huru högt man ån vill stålla denna revolution, så torde dock ingen kunna neka, att den ej ånnu på något sått uppfyllt sin beståmmelse. Lamartine, som en gång i sin Marseillaise de la paixyttrade: Mot pompeux pour dire la barbaries, samme Lamartine har mer ån någon annan person, genom sitt bekanta, till Europas folk aflåtna manifest, bidragit att såtta en hop omogna tankar i rörelse. Uti bem. manifest utlofvade han högtidligt, att hvarje nationalitet, i och för uppråttandet eller uppråtthällandet af sin G oafhångighet, kunde påråkna Frankrikes kraftiga bistånd. Huru detta löfte sedermera från Frankrikes sida infriats, har verlden haft tillfålle erfara af expeditionen till Rom. — Enhetstankarne uppnådde sin högsta potens i Frankfurterförsamlingen, der befullmåktigade från hela Tyskland framstållde desamma. Enahanda var förhållandet vid kongressen i Prag, der tillochmed en Ryss, innan kongressen språngdes, vågade att sluta sig till de talrika representanterne från alla de andra slaviska folkstammarne. Samma enhetstanke ligger till grund för Mazzinis till alla italienska stater aflåtna uppmaning att sånda deputerade till Rom, till ett gemensamt nationelt koncilium i Vatikanen. Samtidigt hårmed kulminerade den motsatta, antipathiska sidan i de många delningsförslagen. Oaktadt Polackarnes motständ och protester, hvilka betecknade hvarje sådant försök såsom en Pohlens sjerde sönderstyckning, drog man öfver Posen en demarkationslinea på så sått, att de tysktalande distrikterna skulle införlifvas med det tillåmnade stora riket och de andra öfverlemnas åt sig sjelfva för att bilda en egen liten stat. Först i fjol kom man i Berlin åter från sina projekter rörande denna demokralionslinea, i det man under Pohlackarnes ånnu mera högljudda protester föredrog att hellre ånvo till. — —