t ——— — — — ra iögonsallande var dock förut det sått, hvarpå de uallonske Belgierne. som vid Wienerkongressen hade blifvit förenade under en spira med Hollåndarne, fortsoro i sin gamla, nationella opposition emot dessa sistnåmnds, tills åndtligen Julirevolutionen gaf dem ett önskadt tillfålle att helt och hållet lösrycka sig från det förhatliga förbundet. Då de vid ifrågavarande tillfålle åfven drogo de gamla flanderska provinserne med sig, framkallades hårigenom åter en ny konflikt, i det nyssnåmnde provinser, med det gamla, outtröttliga Ghent i spetsen, sökte att såtta en dam emot den sig öfver dem med ohejdad fart utbredande franskheten. Under det att Germanismen sålunda i dessa trakter blottställdes för samma stora förlust, som den förut lidit i Elsass och Lothringen, och under det att den vid samma tidpunkt i de ryska Östersjöprovinserna måste underkasta sig den rå, af kejsar Nicolaus kraftigt understådda Slavismen, såg man å andra sidan Tyskheten, såsom ersåttning för dessa förluster, af alla krafter och utan större betånklighet i valet af medlen till ernående af sitt mål, arbeta på undertryckandet och utrotandet af det slaviska elementet i Böhmen och Posen och af det nordiska i Slesvig. Vi kunna hår åfven nåmna Spanjorernes hårdnackade kamp med Baskerne, denna kamp, som, vid sitt utbrott, i det öfriga Europa gaf anledning till så mycket missförstånd. Denna i historiskt och politiskt hånseende så mårkliga strid var nemligen hvarken ett meningskrig, eller ett borgerligt krig, utan ett nationalkrig. — Andra exempel på den antipathiska sidan af det nyvaknade nationella lifvet funnos redan förut i de första konflikterna mellan Magyarerne och Slaverne i Ungern, efter att det latinska språket hade blifvit afskaffadt; i Wallachernes stråfvanden efter att vindicera sin årfda, romanska egendomlighet; i den ifriga omsorgen om det gamla språket hos de sista lemningarna af den celtiska folkstammen (hvilka redan år 1841 från Wales ingingo till engelska regeringen med en petition, i hvilken de på det enståndigaste anhöllo om uppråttande af lårostolar för det celtiska språket vid universiteterna i Oxford och Cambridge, under det att å andra sidan tidningarne i Bretagne i anledning håraf framstållde dylika uppmaningar till den franska regeringen); i Finnarnes förhoppningar om att kunna utbilda och hålla sig uppe såsom en egendomlig mellanlånk mellan Norden och Östern; ja, tillochmed i det nordligaste Europa, i Finnmarken i Norrige, har under de sistförslutna åren hos de vid sitt modersmål med synnerlig kårlek fåsta Quienerne börjat visa sig en karakteristisk stråfvan efter att erhålla prester och lårare i deras eget språk. Öfverallt, hvarest de folkliga antipathierna sålunda uppenbarade sig, sökte de moderna, dem motsatta, sympathiska nationaliteterna att också göra sig gållande. Så t. ex. såg man de frigjorda Grekerne, straxt efter erkånnandet af deras oafhångighet, stråfva efter att ernå hvad man i Athen kallar den grekiska Rhengrånsen, d. v. s. efter den tidpunkt, hvilken, såsom de hoppas, skall förena dem till ett folk med dem af deras bråder och trosförvandter, hvilka ånnu befinna sig under det turkiska våldet, åfvensom med dem på de Joniska öarne, hvilkas beroende af England man både der och i det öfriga Grekland allt mer och mer finner vara onaturlig. — Under det att ett förenadt Italien endast existerade på kartorna och i några få troendes hjertan, fortfor tanken beståndigt att sömnlös vaka öfver en förening af det, som blott en privat egoism tycktes hålla åtskiljdt. Att denna tanke icke allenast fortlefde, utan åfven gjorde det med eld och kraft, framstod tydligt och klart för hvar och en, som bevistade de italienska naturforskarnes första stora sammankomst i Pisa och var vittne till, huruledes Italiens så långe skiljda söner vid detta deras måte med sydlåndsk glådande håftighet gåfvo sina kånslor luft i handtryckningar och tårar, då det var dem förmenadt att uttrycka dessa kånslor i ord. Om tillvaron af denna tanke hade åfvenledes förut burits det mest ojäfaktiga vittnesbörd af det revolutionsförsök, som gjordes af amiral Bandieras olycklige söner, hvilka i sin proklamation vid sidan af orden liberta e independenzahade skrifvit ordet unita-. — I Spanien fanns redan under Esparteros styrelse ett starkt parti, som gerna ville tillvågabringa en förening mellan det gamla Lusitanien YPporfneal) och dan åf