A ADAi ::2::::2:t: so-t ——t 2 Några ord om språkets och nationalitetens betydelse i nyare tider. (Af F. Schiern.) Wienerkongressen fåstade intet afseende vid den nationella rigtning, som förut gjort sig gållande bland folken, men denne håmnade sig ock för denna uraktlåtenhet genom att å sin sida icke bry sig om kongressen och dess traktater. Under den tiderymd, som förslöt mellan 1815 och 1848, försvunno icke natioI nalitetsiderna, utan tvertom tilltogo i styrka. Uti vetenskapligt hånseende framtrådde de i synnerhet i den egendomliga rigtning, som de filologiska och historiska studierna togo. Niebuhrs och Thierrys beråmda arbeten följdes af många dylika, hvilka t. ex. sökte att hånföra Guelfernes och Ghibellinernes motsatser till olika nationella elementer, eller som förklarade Merovingernes, Carolingernes och Capetingernes ditintills gåtfulla omvexlingar med tillhjelp af de olika nationaliteternas stigande och sjunkande, under det att man på samma gång varseblef en alltmera tilltagande böjelse, att, i stållet för att benåmna de historiska arbetena landens, kallade dem folkens. Så t. ex. hörde man allt mera sållan talas om Tysklands historia-; men deremot så mycket mera om Tyska folkets. Spräket blef med vida ståre sakkånnedom, ån någonsin förut, både erkåndt och begagnadt som svård till afhuggande af mången, i historiskt hånseende invecklad, gordisk knut. Under det att det adertonde århundradet kunde låta Buffon såga: le style cest Yhommee, såg det nittonde seklet Flamlåndarne taga till valspråk orden: De Tael is gansch het Volk. Äfven Baggesen erkånde, att -spräket år folkets sjål-; Weber i Tyskland skref, att från kårleken till modersmålet ligger kårleken till fåderneslandet icke sjermare, ån hjertat från tungane, och sjelfva den tungrodda slesvigska stånderförsamlingen yttrade år 1842 i sitt till konungen af Dånmark ingifva betånkande, att språket icke blott i yttre måtto karakteriserar menniskan, utan att det åfven, genom att utösva inflytande på hennes inre, trycker på henne en nationell pregel, den hon icke kan undvika.I synnerhet uppenbarade sig dock den nationella rigtningen under ifrågavarande tidrymd i den allt mera utbredda och rotfåstade tanken, att staternas och statsamfundens grånsor borde enligt idcen så mycket som möjligt öfverensståmma med folkens och folksamfundens — en tanke, som fann genklang och nåring i de mindre staternas naturliga missnöje öfver, att, gent emot de s.k. stora makterna, finna sig utgöra ett slags poliliska proletårer. Ett så beskaffadt sakernas tillstånd kunde icke annat ån på sistone såtta furstehusens interesse i uppenbar strid mot folkens nationella trångtan och åtrå. De nationella rörelserna började nu på en gång att visa en sympathisk och en antipathisk sida, och under det att sympathien uppenbarade sig i ett stråfvande efter större enhet och i en stark lust att förena de beslågtade småstaterna till ett statssamfund med mindre mångfald, men större styrka, yttrade sig deremot antipathien i en åtrå att lösslita sig från ett alltför nåra liggande samfund, med hvilket man icke kånde sig beslågtad. Det första exemplet på en strid för den undertryckta nationaliteten såg Europa efter Wienerkongressen i de af nåmnde kongress helt och hållet förgåtne Nygrekernes uppror, till grund för hvilket icke blott religiösa förutsåttningar och åsigter lågo. — Hvad de romanska lånderna betråffar, så gjorde Italien vid samma tidpunkt ett försök att afskudda sig det österrikiska oket. Ehuru försöket då misslyckades och endast för Silvio Pellico, Gonfalonieri och deras många andra olycksbröder medförde namnlösa lidanden, har dock sedan den tiden icke ett enda år förflutit, hvarunder man ej i nyssbemålte land umgåtts med tanken att en gång kunna återeröfra det förlorade nationella oberoendet. I Tyrolen funnos redan år 1842, såsom de tyska tidningarne då med harm måste erkånna, individer, som icke tröttnade att hos sina landsmån inskärpa den låra, att hela Tyrolen söder om Brenner vore vålskt och borde tillhöra Italien, och ehuru man på åtskilliga ställen velat neka så vara förhållandet, hafva dock åtminstone Sehweizarne sjelfve erkänt, att kampen mellan det tyska Öfverwallis och det franska Nedervallis år 1844, åfvensom striden i Freiburg mellan Tyskar och Fransmån år 1847 (alltså i tvenne olika kantoner) våsendtRhaan hadaA 1... 74 PP ar oo E MA N