———— Slutet af år 1848 uppgått till 2,440 om 100, 842 läster. Förhållandet vid slutet af sistförflutna år 1849 är änuu ej fullständigt kändt. Det vill säga, att lästetalet på 12 år ökats med nära 58 proc. Huruvida ytterligare lättnader kunna anses vara af nöden, såsom i de underdåniga ansökningar, för hvilka kollegium här ofvan redogjort, yrkas, skall nu blifva föremål för kollegii undersökning. Sammanstämmande innefatta dessa ansökningar det påstående, att utländningen, och särdeles norrmännen, ega lättnader dels i deras egen, dels i vår tull-lagstiftning, som gifva dem företräden framför våra egna rederier, äfven vid utförseln af vårt eget lands alster, och att faran af denna täflan ökats genom den nya rigtning ändringarne i Brittiska skeppsfarts-lagstiftningen gifvit Europeiska skeppsfarten. De europeiska nationer, af hvilka Sverige i fråga om fraktfart, hufvudsakligen eger en farlig täflan att befara, äro Norrmän, Finnar, Danskar och Preussare. Oberäknadt att Norrmän i den allmänna europeiska skeppsfarten gjort vida större framsteg än vi, (enligt Brittiska officiella uppgifter ankommo år 1847 till Storbrittanien 1,316 norrska fartyg om 208,192 tons, men endast 508 svenska om 68,355 tons), har en af de vigtigaste delar af Sveriges utförsel, den af trädvaror, ända från Haparanda till Götheborg öfvergått till Norrska fartyg. Ehuru i vida mindre grad, dock i årligen stigande förhållande, hafva Finska fartyg tillegnat sig en betydande andel af Sveriges varu-utförsel till andra länder, särdeles inom Östersjön. Detta har väl icke hittills varit förhållandet i afseende på Danska och Preussiska fartyg, äfvensom vår handel med Danmark och Preussen husvudsakligen ännu bedrifves med Svenska fartyg, men deremot hafva dessa länder i den stora europeiska fraktfarten vunnit en större andel än Sverige, och på det hela deras handelsflotta på de sista 30 åren gjort större framsteg än den Svenska. (Är 1847 ankommo till Storbrittanien 1701 Danska fartyg om 129,107 tons och 1.351 Prenasiska om 276,563 tona) Hvilka andra orsaker, som än härtill varit medverkande, kan aet dock icke bestridas, att de understödts af dessa länders tulllagstiftning i afseende på beredandet af lättnader för deras skeppsrederier att förse sig för godt pris med förnödenheterne för fartygs byggnad och utrustning. I Finland, der införseln är tullfri å alla varor från det egentliga Ryssland, kan man sålunda lätt derifrån förse sig med de. vigtiga artiklarne segelduk, tågvirke och råämnena till dessa, hampa och lin. Också har Finska handelsflottan, inberäknad s. k. landtmanna fartyg, hvilka under Ryska styrelsen erhållit större förmåner än dem dylika Svenska ännu åtnjuta, uppgått till ett lästetal, stigande till ungefär 3 af den Svenskas hela närvarande belopp. Härhos i underdånigt vidfogade bilaga N:o 1, innehållande en jemförelse-tabell öfver tullbestämmelserna i Sverige, Norige, Danmark, Preussen och Storbrittanien med Irland för införsel af de vigtigaste skeppsförnödenheter, visar, huru i afseende på de mest betydande artiklarne tullsatserne i allmänhet äro betydligt högre i Sverige än i de andra omnämnda länderna, sålunda t. ex., att under det att i Stockholm, inberäknad afgiften till handelsoch sjöfarts-fonden och tolag, vid införsel erlägges i tullumgälder för ett skålp. segelduk af lin och hampa 7 sk. 1 J rst. svenskt b:co, för segel, hvartill användts 1 skål. segelduk af dito 7 sk. 10 rst., och för 1 Lisp. tågvirke 42 sk. 1113 rst., så erlägges i Norrige för 1 skälp. segelduk 1 sk. 9 5 rst., för segel, hvartill åtgått 1 skålp. segelduk. 1 sk. I sy rst., och för 1 Lisp. tågvirke högst, 35 sk. 74 rst.; i Danmark för 1 skålp segelduk 2 sk. 103 rst., men för 1 skålp. ravenduk 4 sk. rst, för ett skålp. segel af segelduk 2 sk. 103 st. och af ravenduk 4 sk. 69 rst. och för 1 lisp. Tågvirke 18 sk. 33 rst.; i Preussen för 1 skålp segelduk 535 rst. för 1 skål. segel 4143 rst. och för 1 lisp. tågvirke 7 sk. 33 rst., samt i Storbrittanien, der segelduk är tullfri, för segel 10 Z ad valorem och för 1 lisp. tågvirke högst 30 sk. 11.131 rst., allt efter förvandling till svensk vigt och mynt. Men utom dessa i allmänhet betydligt lägre tullumgälder, lemna Norriges, Danmarks och Storbrittaniens tull-lagstiftning följ3ande särskilta lättnader. Sålunda t. ex. innehåller gällande Norrska tulltaxa i 2 befrielse från införselstull för skeppsinventarier, såsom ankare, kettingar, segel, tågvirke och dylikt, hvarmed ett Norskt fartyg blifvit utrikes försedt, för så vidt samma inventarier förblifva till begagnande för samma fartyg, i hvilket det till Norrige införts från utrikes ort, utan att det förhållande att inventariipersedlarne såsom transitvaror införts i samma fartyg, vid hvars tillbakakomst de befinnas vara tagne i bruk, medför skyldighet att erlägga införselstull. Kongl Danska plakatet af den 13 Mars 1844 bestämmer såsom ett undantag från den allmänna skyldigheten att förtulla obrukade skeppsinventarieföremål, när de införas från utrikes ort eller tullfria ställen, de fall, då de förblifva oupplossade i fartyget, eller uppläggas på transiteller credit-upplag (hvaraf äfven synes följa, att någon fråga att förtulla brukade skeppsinventarier icke uppstår.) I Brittiska nu gällande tulltarif, i hvilken för öfrigt de fleste skeppsförnödenheter, som i detta land vanligen äro föremål för införsel, äro tullfria finnes för artiklarne segel, ankartåg, icke af jern, och tågvirke den bestämmelse, att de äro tullfrie, äfven när de inkomma i verkligt bruk af ett brittiskt fartyg och äro tjenliga och behöfliga för ett sådant skepp, samt icke annorlunda användas. Några motsvarande bestämmelser finnas väl icke i Preussiska tulltaxan (Tyska tullföreningens), men de göras till stor del öfverflödiga genom de förut anförde ytterligst låga, nästan endast nominella, tullsatserne å de vigtiga artiklarne: segel, segelduk och tågvirke. Deremot i Sverige, der tullumgälderne för skeppsförnödenheter i allmänhet äro betydligt högre än i de nyss anförde länderne, medgifva tullförfattningarne inga så beskaffade lättnader. Om någon gång det skulle lyckats en Svensk skeppare, som utrikes utbytt gamla vid afseglingen hemifrån medhafde skeppsinventarier mot nya, att vid hemkomsten undgå tulls erläggande för dessa senare, har det endast varit en följd af svårigheten att i detta fall utöfva kontroll på tullbestämmelsernas efterlefnad, och den lättnad, som kan vinnas genom de