Imellertid hade den andre veteranen också genomläåst sitt bref hvilket icke heller innehöll glada nyheter: äfven hans gärd hade blifvit eldens byte och hans samilj irrade husvill omkring. Med våta ögon stirrade de båda olyckskamraterne på hvarandra; deras smårta egde inga ord. Nu ljödo trumhvirflar i fjerran; ynglingen Fredrik lemnade dem och skyndade till sitt regemente. Det var natt. En vakteld upplyste de nårmaste föremålen rundt omkring och de båda gamla soldaterne voro allena. -Hur mycket penningar åger du i ditt våld, Carl? frågade Adolf. Knappast tio groschen! och du?:Äger intet, ljöd svaret. För d—n, det var klent, brummade Carl, ren sup. kunde icke skada, nordanvinden biter som kallt stål — men hvad år det som glindrar der borta på marken ?Hvar? se der... en pung! ropade Adolf muntert. En pung med klingande mynt, kommer som från höjden; hålften hvar, kamrat!Det år ett ord, men låtom oss undersöka vårt fynd.