Desertörerna. Sann händelse från sjuäriga kriget. (Fritt från tyskan af Asze.) (Forts. fr. N:o 98.) -Min kåre fader! Mor år nu död. Hon led mycket, ty hon låg sjuk i sju månader. Mor hade ingen doktor och inga medikamenter och ibland var det, gud nås! smått med maten. Om vi bara hade haft några penningar så hade hon kanske kunnat krya sig, men vi kunde omöjligt få några. Ditt namn var hennes sista ord och hon bad Gud att han måtte beskårma dig och återföra dig hem till dina dfvergifna barn. Hon ligger på den lilla kyrkogården nåra vid sjön. Det står intet kors på hennes graf, men vi hafva planterat några salvier och valmoer på den, hvilka trifvas vål. Hela byen år nedskjuten så att vi för ögonblicket icke hafva något hem, men vi hafva fått låna hus i en backstuga en half mil ifrån vår by, men nu såga de att den skall såljas för skattens skull. Kåre fader, når tror du att du kan få komma hem igen? Bror Albert har frossan och syster bara ideligen gråter och går intet annat. Må alltid våll din kåra dotter Lovisa.