Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 2

ka, ty likheten var för stor, åtminstone för den opartiske, att ringaste misstanke i detta afseende skulle kunna uppstå. Wejland gjorde ett kort uppehåll och fortfor derefter: Det kostar på mig, Williamson, att vara nödsakad kasta någon skugga öfver din far, men jag måste det för att till någon del ursåkta min egen. Thure gick nåstan aldrig hans önskningar till mötes, och var det mot hans , vilja som han valde den militåra banan. Strång i sina grundsatser, och sjelf förande en utmärkt sedlig vandel, hade min far stora fordringar på ungdom, och den kårlekshandel, som mellan Thure och min styfmors kammarjungfru snart blef upptäckt, uppretade hans vrede. Lika angelågen som den gamle underofficern var att dölja sin dotters vanheder, lika angelågen var min far att ingen skulle få reda på den skandal, som enligt hans åsigter tilldragit sig i hans hus. Alla som burit namnet Wejland, hafva, enligt hvad ryktet sagt, utmårkt sig genom noggrannhet, ordentlighet, råttskaffenhet och åra. Min far var stolt öfver sitt namn, och Thures mindre regelbundna lefnad smårtade hans hjerta och sårade hans högmod. Ett ungdomssel hade visserligen blifvit förlåtet, om han sedermera motsvarat sin fars fordringar. Jag var redan gift då denna håndelse timade. J båda-(han såg