Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 2

Utan att låtsa förstå meningen af hennes ord, yttrade Beata: -Icke år det underligt att han sörjer sin mor.— -bet förundrar mig icke,genmålte Wejland; men jag fröjdar mig blott åt vissheten, att snart så höra honom äter gnola på sina ålsklingsvisor. — Pappa lilla, bad Svenborg, vi måste åndå ha en nårmare förklaring på spökerierna i stora huset?— -Ja, det var fru Kron, som under sina vallsarter till min brors rum förstod att till sin förmån begagna sig af folkets vidskepelse, som i sin inbillning tilldelade henne flera attribyter ån hon någonsin egde.— Men Anna påstod, återtog Svenborg, ratt de der hört psalmer sjungas, och sett pappas egen gestalt vandra der.— Dde sågo rått,genmålte han småleende. Min kånsla, tillade han allvarsammare, drog åfven mig någon gång dit. Det var mig Jon att der förråtta min andakt, och bedja för min olycklige sars sjål. Jag medger att denna ide icke år enlig med vår Lutherska låra; men år man fattad af en stor sorg, så hålla icke tankarna sig strikte på den stora stråtvågen. I de flesta afseenden har jag aldrig kånt sympathier med katholska låran;