Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 2

—2— TT bå Williamson och Beata) råren lika gamla. När Thure, efter sjorton å semton ärs kringirrande lif tröttnat och ledsnat vid detta ostadiga lesnadssått, sattade han, som J äfven redan hört, den fixa ide att gifta sig med föremålet för sin första kårlek. De Scener, som i anledning håraf, uppstodo mellan far och son, förbigår jag. I det ögonblick fadern blef fattad af det förfårliga mordanslaget, var han beståmdt gripen af vansinne. Wejland sjönk tillbaka i ett djupt begrundande, , men efter något uppehåll fortfor han: En förunderlig skickelse, att Thure samma natt skulle dö en naturlig död!... Men min arme, beklagansvårde far, som sell skulle vandra hådan med den tanken: -jag har dödat mitt barn. Det var den 18:de Juli — den dag, som J så vål förvaren i edert minne — som den olycklige, i samma rum, der Thure dog, för mig uppenbarade den sasansfulla hemligheten. Han sade att han för min skull, för att ät mina barn rädda förmögenheten, sunnit en slags ursågt för sin handling. Knappast hade han ifyllt koppen, förrån han åter ville tömma den; men då var det allaredan får sent. (Forts.)