Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 1

— och jag skall icke heller begåra det förr, utropade Waldenau. Jag år ung och litar på Gud samt min arbetsförmåga.— Om den — din arbetsförmåga nemligen — har jag visst de båsta tankar, genmålte småleende fadern; men den, som försakar att intråda i de rikas boningar, der vinsten vore stor, för att i stållet lindra nöden i den sattiges koja, der intet år att skörda, men mycket att utgifva, han kan just ej lofva sig mycket praktik., — ,Och detta just höjer honom i mina ögon, utropade Svenborg med hånförelse. — Äälcke sånker det honom i mina,-ätertog fadern mildt: men det bedröfvar mig att icke kunna hjelpa er. Dock, huru ringa år icke detta mot hvad jag, då jag trodde mig vara en bergad man, erfor! Nu intrådde Beata. Hvar år Berndt? frågade fadern henne. — Åan har troligen gått ned till kyrkogården, svarade hon. — bDet år rått vål, menade Wejland, att hans intryck så snart försvinna, ty så håftiga, som de åro, skulle han eljest bli en börda både för sig och andra.— -Ser du, Beata, anmårkte Svenborg, i det hon lått rodnade, att han blef glad igen, hvilket du syntes betvisla.