Article Image
Några blad ur en dagbok. (Af M. Goldschmidt.) Ofta gripes man af en tung och tryckande kånsla, når man fördjupar sig i de nuvarande europeiska förhållandena och ser de oöfvervinneliga hinder, hvilka ligga i vågen för det, som man ovilkorligen anser vara det naturligaste, och hvilken änsträngning och sjelfförsakelse det kostar att illvägabringa det, som nödvåndigheten kråfver och hrrur vil äfven en gång en kraftfull framtid skall utveckla sig. Europa tillvågabringar sin frihetsutvecklins genom tvång. Säsom förvarare af allt, hvad den gamla verlden har efterlemnat af konstens och litteraturens rika skatter, af försvunna slågtens historia, m. m., har det helt annat att syssla med, ån de unga folkslag, som, låsa och lediga, begifva sig ut i verlden för att söka sin lycka. Liksom för mångfaldens och motsatsens skull har åfven på den motsatta sidan af jordklotet intråffat en revolution, samtidigt med den stora europeiska, — en vild rörelse, som med den oinskränkta frihetens bistånd skulle båra sina frukter och sålunda ådagalågga dennas organiserande förmåga, under det att det gamla Europa, för att ordna sina förhållanden, blödande ur djupa sår, måste lågga nya band på sig. Ungefår vid samma tidpunkt, som man i Europa med förvåning hörde underråttelsen om att Frankrike blifvit republik, störtade Hr Marshall in till kapten Sutter och ropade, att man upptåckt guld i Americanosfloden, och straxt derefter kommo alla nationaliteter i rörelse, Kinesare, Amerikanare, Fransmån, Indianer, Tyskar, Japanesare, o. s. v. — Den fullståndigaste frihet och jemnlikhet proklamerades framför den gyllene gudens altare; man skockades omkring guldkållorna, liksom öknens vilda och tama djur omkring kållsprången, når Samum upphettar luften: de dricka tysta och fredliga vid sidan af hvarandra, men plötsligt uppkommer oenighet dem emellan; skrikande och vrålande åfverfalla de hvarandra, Samums glödheta vindpustar hvirsla omkring dem och breda en oigenomskådlig slöja af slygsand öfver de. blodiga scenerna. Det var ett nytt menniskoslägte i sin början, öfverlemnadt åt sig sjelf i urskogarnes land, och det började ålven menniskoslågtets historia srån dess första upprinnelse. Först kom den mythiska tiden, sagoverlden. Fabeln om Midas förnyades: allt, hvad menniskorna vidrörde, blef guld; tillochmed sjelfva brödet fick guldtyngd. Den hemlighetsfulla magnetklippan var funnen, hela skeppsflottor drogos intill densamma; allt, hvad lif och anda hade, bortfördes, och flottorna lågo stilla och öfvergifna vid dess sidor. Menniskorna drogo in i berget för att spinna guld, och når minnet af lifvet utanför detsamma med dess sorger och sröjder, liksom ljudet af en aslågsen klockringning, nådde deras öron, gingo de ut ur berget, men med vacklande knån, förtårda af begårelsens feber. Hvad som hos oss lefver som dikt och allegori, var hos dem verklighet. — Derefter kom heroörnes tidehvarf: enskilte starke mån trådde medelbart upp och handhade ordningen, liksom Theseus, hvilken rensade Attika från ogerningsmån och spände Prokrustes på hans egen sång. En man, som hade åtagit sig att vara fredsdomare i en trakt icke långt från S:t Francisco, hade blott en enda utslagsformel: Hång honom!Hände det understungom, att grannarne tyckte, att man dock först borde undersöka förhållandet något nårmare och tillse, huruvida den anklagade åfven verkligen var skyldig, så svarade Åredsdomaren helt lakoniskt: Bah! ibland oss finnes ingen, som år oskyldig. Hång honom! — En Parisare, som hade kommit dit i trakten och dref en fördelaktig handel med likörer och vin, oroades ståndigt och jemnt af en matros, som hvarje dag infann sig hos honom och drack en butelj vin; men når den var tömd, drog han, i stållet för penningar, fram en pistol och aflågsnade sig derefter under Ömsesidig höslig tysinad. Parisaren, som hade hårt talas om nyssbemålte fredsdomare, begaf sig till honom och klagade. Domaren var sysselsatt med att skrifva, förmodligen en dödsdom, och såg icke upp under det att Parisaren framstållde sitt klagomål. Då denne hade talat till punkt, råckte domaren honom, tyst och utan att se upp, en dubbelpistol. Parisaren, som trodde sig hafva blifvit missförstådd, återupprepade sin anklagelse, efter hvars slut domaren, alltid med iakttagande af samma tystnad och utan att lyfta blicken från papperet, å nyo råckte honom pistolen. Me

23 april 1850, sida 1

Thumbnail